Att ta död på en myt

En del skivor mår bäst av att få stå orörda. För om man skulle råka spela dem är risken stor att den där romantiska glorian bleknar och man börjar tvivla på sitt eget förstånd för så där 30-40 år sen.

All the Young Dudes med Mott the Hoople är en av dem. Jag gjorde naturligtvis misstaget att spela den för inte så länge sedan.
Numera tycker jag så här om Mott the Hoople:
Om sanningen ska fram var det inget vidare begåvat rockband, utom i huvudet på en del småungar som inte fattade bättre.

Då ska ni ändå veta att All the Young Dudes från 1972 anses vara en av de allra viktigaste och bästa glamrockskivorna som gjordes på 70-talet. Och att Mott the Hoople därför evigt är inskrivna i glamrockens egen himmel.
Det upprepade jag som ett mantra när jag lyssnade på Jerkin´ Crocus, Momma´s Little Jewel, Sea Diver, Sweet Jane och givetvis All the Young Dudes. Det fick ingen effekt.

För stjärnglansen från David Bowie har bleknat. LP:n är inget mästerverk, den är rätt tråkig och det finns flera riktigt sura bottennapp. Bara ett par låtar är bra. Det är sanningen.

Låten All the Young Dudes, som de fick av Bowie, är en av glamrockens allra största. Den är fortfarande bra och är nästan en sån där generationslåt, ungefär som Satisfaction (nu tog jag i för mycket, men fick åtminstone med ett ”nästan” i meningen).

One of the Boys och Momma´s Little Jewel är också med viss njutning spelbara. De är så skamlöst elaka och en spännande flirt med gay-världen (fast var inte hela glamrocksgrejen det?). Sen får Ready For Love, Mick Ralphs rockiga bidrag, en liten applåd, men resten är inte mycket att få handsvett över. Sea Diver är ett riktigt trögt monster till låt och varför de över huvud taget försökte sig på Velvet Undergrounds Sweet Jane begriper jag inte.

Där tog jag död på en av mina egna myter. Men en sak ska albumet ha cred för. Tidigare hade Mott the Hoople flaxat mellan olika musiksstilar, de testade allt från tafflig bluesrock till country och dåliga dylan-imitationer. David Bowie hjälper dem här att renodla ett någorlunda eget sound. All the Young Dudes blev en spark i rätt riktning för Ian Hunter och Mick Ralphs. De två album som kom efter, Mott (1973) och The Hoople (1974) var betydligt bättre. Det hoppas jag åtminstone. För så minns jag dem i alla fall...