Eagles som laglösa

Eagles album Desperado är en av mina favoritplattor. Den går att plocka fram nästan när som helst och är alltid lika bra.
Men jag vet att alla inte tycker så. Och de kanske har rätt.

För själva idén är egentligen ganska fånig. Klä ut sig till outlaws, döpa skivan till Desperado och sen köra någon slags vilda västern-story om Bill Dolin och Bill Dalton, två westernskurkar som naturligtvis blir avrättade i slutet. För säkerhets skull öser Eagles på med så mycket banjospel det bara går. Öh. Ja, det är nog rätt krystat.

Men ändå gillar jag Desperado. Den har någon slags uppgiven och melankolisk ton som jag fastnar för. Det cyniska och bittra budskapet är givet – allt går åt helvete hur man än försöker.

Sen är flera av låtarna helt i min smak. Tequila Sunrise är självklart hyfsat bra. Även om banjoskramlet på båda delarna av Doolin Dalton är lite för mycket, är de också favoriter. Sen är Twenty One en kul liten poplåt. Men skivans bästa spår är Out of Control. Där överraskar Eagles och rockar igång med fullt utblås. Det är nog enda gången vad jag vet före Joe Walsh.

Så om någon frågar mig om Desperado är en av Eagles bästa, då svarar jag tveklöst ja.