På den tiden var Sting ingen bitter jetset-cyniker, utan en ung och fräck nykomling. Det blev en glödande het konsert där Sting hade publiken i sitt grepp redan från första tonen.
De spännande och fräcka låtarna från Zenyatta Mondatta var naturligtvis höjdpunkterna. Ska- och reggeainfluerad pop, småkåta melodier med sugande rytmer. Och dessutom ovanligt smarta texter, för att vara ett brittiskt new wave-band.
Don´t Stand So Close to Me, Canary in a Coalmine, De Do Do Do De Da Da Da och Driven to Tears var hur bra som helst.
Fan vet om inte Zenyatta Mondatta är ett av de bästa new wave-album som någonsin getts ut. Det finns ju inte ett svagt spår på den plattan. Police gjorde i alla fall varken tidigare eller senare något bättre.
Men den här LP:n brukar konstigt nog underskattas. Det hänger nog på de fyra instrumentala låtarna. Men lyssna bara på Voices Inside My Head och Andy Summers Behind My Camel. Det är ruggigt bra pop, för att inte säga något av det mest innovativa från den här tiden.
Och jag som trodde Police gjort slut på sina ideér när de släppte Regatta del Blanc. Så fel jag hade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar