Nyfrälst Santana

Zebop är inte tillräckligt för att bli omvänd. Men är man redan santana-frälst finns det saker på albumet som kommer att göra tiden i paradiset lite bättre. Det finns en hel del bra gitarr-prylar och flera sköna låtar.

Plattan kanske var något av en frälsning för Carlos själv. Den kom 1981, precis i rätt tid, efter de två djupdykningarna i electro- och synthvärlden, Marathon och The Swing of Delight. På den sistnämnda samarbetade han förresten med Herbie Hancock.

Zebop är ändå en sån där platta som nästan passerar förbi i det tysta. En hitlåt finns på skivan, Winning. En låt jag aldrig lyckats komma överens med. Kanske för att det luktar lite väl mycket kommersiell gitarrock om den, vilket det gör om flera av låtarna.

Orsaken till det tror jag är producenten Keith Olsen. Han hade innan Zebop arbetat med plågor som REO Speedwagon och Foreigner och det satte sina spår även här. Inte bra alls.

Det går ändå att spåra upp en hel del bra latinorock på Zebop. American Gypsy är lysande och inte minst instrumentala I Love You Much to Much. Det är en riktig liten santana-pärla nästan i klass med Europa och Jingo. Den låten upptäckte jag på allvar inte förrän för några år sedan, då Carlos gav ut albumet Multidimensional Warrior, en cd-samling med hans egna favoriter.

Sen kan jag inte låta bli att nämna Sensitive Kind, den där gamla J J Cale-låten. Santana sätter sin helt egen prägel och rockar till den ganska ordentligt. Bäst version av den låten har dock varken Cale eller Santana gjort. Båda ligger i lä bakom John Mayalls släpiga bluesversion på A Sense of Place från 1990. Där snackar vi frälsning på riktigt.