
Deras inspelningar av springsteen-låtarna Blinded By the Light och Spirits in the Night var berömda redan innan de kom ut och bra mycket bättre än originalen.
En bit bakom släntrade Watch, den sista riktigt coola Earth Band-skivan, med Davy´s On the Road Again och den där tokskruvade liveversionen av Dylans Mighty Quinn.
Det var aldrig något snack. Alla tre fick sin självklara plats i den mögelgröna sammetssoffan, som nu började bli något nedsutten. Men de gjorde sig hemmastadda ändå, som de rockhjältar de faktiskt var.
Det gick inte en dag utan att de där plattorna spelades. Och till och med Tommy, han med raggarfrisyr och rinnande jättesnus under läppen, och småbrudarna med aprikossmakande läppglans och extra långa Marlboro Light i den obligatoriska handväskan, började digga Manfred Mann´s Earth Band. Om än något motvilligt.
Manfred Mann gjorde det Moody Blues och de andra tidiga symfoniska progrockbanden aldrig vågade. Han vände ut och in på harmonierna, lät dem glida på skalorna, skakade om tillsatte sina egensinniga och ibland rejält skruvade ideér.

De finns fortfarande kvar de där skivorna. Och det händer faktiskt att de spelas någon gång ibland. Då svävar Manfred Mann´s Earth Band ner från skyn som fallskärmshoppare och bildar formeringar man inte trodde fanns.

Bandet blev ett av de tidiga progrockbanden i Storbritannien och drev på utvecklingen. Earth Band har sedan början av 70-talet gjort ett 20-tal studioalbum, även om musikerna runt den karismatiske ledaren bytts ut med jämna mellanrum. Earth Band finns fortfarande och Manfred Mann går fortfarande sin helt egen väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar