En underskattad Stones

ROLLING STONES - BLACK & BLUE - 1976

Black & Blue var den första platta med Stones jag hörde. Och det ska erkännas att jag blev fundersam. Stones hade man ju hört talas om så mycket och så länge. Världens största och bästa rockband. Men de hörde inte till min generation. Jag kände mig nästan lite lillgammal när jag till slut köpte skivan.

Black & Blue som första platta var väl inte det bästa valet för en som inte kunde ett dugg om Stones. Skivan fick ingen vidare kritik när den kom 1976, trots att låtarna Hot Stuff och Fool to Cry blev stora hits. Men varken publiken eller kritikerna var förberedda på vad som skulle komma. LP:n gick högt upp på alla topplistor, men kritiken lät inte vänta på sig. ”Ett riktigt meningslöst album”, The Heat is off”, ”Stones betyder ingenting och står inte för någonting”, skrev den brittiska musikpressen. Men jag gillade den.
För Black & Blue är sorgligt underskattad. Här visar Jagger och Richards egentligen för första gången hur stora låtskrivare de är. På skivan förenar de Stones klassiska stökiga och bluesiga rockriff med flera musikstilar och dessutom gör det till sitt alldeles eget. Här experimenteras friskt med jazz i låten Melody, reggae i Cherry Oh Baby och funk i Hot Stuff.
Black & Blue var desutom det första Stones-albumet efter att Mick Taylor hoppat av och ersattes av Ron Wood. Facesgitarristens skitiga gitarr och långa solon satte sin prägel på låtarna.

De musikaliska utflykterna var något stonesfansen fick vänja sig vid. Mick Jagger och Keith Richards fortsatte att experimentera under resten av 70-talet och hela 80-talet. Some Girls (1978) blev en udda flirt med diskotekens dansgolv och fick en fortsättning med udda Emotional Rescue (1980).

Tungt rockiga Undercover (1983) och reggaeinspirerade Dirty Work (1986) satte definitivt myror i huvudena på oss beundrare. Att Dirty Works gjorde det är kanske inte så konstigt. Det är ett riktigt lågvattenmärke för att vara Stones. Men under den perioden var Jagger och Richards inte de bästa vänner. Dessutom höll de på med egna soloprojekt. 1981 års Tattoo You var väl egentligen ett undantag, här gick Stones tillbaka till sina klassiska bluesrockrötter.