David Bowie avled den 10 januari 2016, bara några få dagar efter att hans senaste album släppts. Han var kompromisslös in i det sista och vägrade låta sjukdomen besegra hans livsverk, musiken.
David Bowie är vår tids största rockikon, han går till och med utanför det begreppet. Det är som han och hans musik alltid funnits och alltid borde finnas.
David Bowie är inte bara 70-talets Ziggy Stardust och glamrock. Det är bara en liten del av hans gigantiska karriär som popstjärna. Han var varit överallt och har testat det mesta, från schlager och pop i mitten av 60-talet, till extrem industrirock, krautrock, techno och till och med hiphop i mitten av 90-talet.
Nästan alltid har David Bowies skivor haft en framträdande plats i min samling. För mig började det med Diamond Dogs 1974, ett fascinerande album som jag fortfarande gärna lyssnar på. Den skivan är orsaken till att jag med stort intresse ända fram till hans död följt precis allt vad David Bowie gjort.
Tiden som Ziggy Stardust och hans period i Berlin tillsammans med Brian Eno ser jag som det bästa bland det bästa. Under de perioderna spelade han in en rad album som fortfarande har stor inverkan på popmusiken. Andra perioder har jag precis motsatt åsikt om.
Jag har här på bloggen nu recenserat samtliga studioalbum av David Bowie, samt en del liveplattor och några soundtracks. Nu har jag gjort en sammanställning av allt detta. Det är dock ingen helt fullständig diskografi.
Jag har medvetet till exempel utelämnat livealbum som blivit utgivna långt efter att de spelades in. Jag har försökt hålla mig till de skivor som var med på den tiden, de skivor man fick uppleva där och då. men undantag finns givetvis. Länkar till texterna finns i skivornas rubriker.
Don´t Be Fooled By The Name (1966)
Utgiven 1981 men denna mini-LP innehåller tre av Bowies singlar från 1966, från innan han börjat kalla sig Bowie, som gör att den hamnar först i listan. Inte särskilt intressanta låtar egentligen. Nu för tiden skulle man kalla det schlager.
David Bowie (1967)
När 18-årige David Bowie ger ut sin första LP är ingen intresserad. England hade redan tillräckligt med unga popstjärnor som sjöng trevliga popmelodier. Bowie blev så besviken att han länge försökte dölja att han gjort denna skiva.
Space Oddity (1969)
Bowie insåg snabbt att det inte var som popstjärna han skulle bi berömd. Här ger han sig ut för att vara hippie och spelar psykedeliskt udda låtar. Skivan räddas dock av låten Space Oddity som blir en av Bowies största hits genom alla tider.
The World Of David Bowie (1970)
När Bowie slog igenom som Ziggy Stardust dammades hans första okända skivor också av. Den här samlings-LP:n är ett resultat av det påhittet. Innehåller låtar från första LP:n 1967 samt en del obskyra singlar.
The Man Who Sold The World (1970)
Ny stil igen. Men nu är han på väg åt det androgyna hållet och Ziggy. Men Bowie i kvinnokläder uppskattas inte av allmänheten. Skivan blir på grund av sin omslagsbild bannlyst trots att musiken inte har något med bilden att göra. I stället är detta ett av Bowies hårdaste album.
Hunky Dory (1971)
Ett övergångsalbum där Bowie tydligt är på väg mot Ziggy Stardust And The Spiders From Mars men fortfarande står med ena benet i popvärlden som singer/songwriter. Hunky Dory är därför en spännande LP med nerv och utstrålning.
The Rise And Fall of Ziggy Stardust (1972)
Det finns många som påstår att detta är glamrockens viktigaste, kanske hela rockvärldens viktigaste album. Så är det kanske. Varenda del av skivan har en plats i sammanhanget, allt från utanförskapet och galenskapen till den slutgiltiga lösningen; Rock´n´ roll Suicide.
Aladdin Sane (1973)
Vilket fantastiskt rockalbum. Uppföljaren till Ziggys spiders from Mars. En ikon nästan lika stor som Ziggy själv. Det är glamrock, men väl utvecklad och genomtänkt sådan. Intellektuell artrock kanske...
PinUps (1973)
Bowie kastar sig över ett antal väl valda covers av brittisk 60-talspop. Kinks, Pink Floyd, Them och ett antal andra får sina låtar dissekerade och omgjorda till oigenkänlighet. Trots att det inte är Bowies egna låtar är PinUps ett lysande album.
Diamond Dogs (1974)
Ett bländande dystopiskt konceptalbum som för alltid ska räknas in bland Bowies storverk. Här finns storheter som Diamond Dogs, Rebel Rebel, Sweet Thing och futuristiska 1984.
David Live (1974)
Bowies första liveplatta blev en liten besvikelse. Visserligen är alla hans stora Ziggy-hits med, men själv hade han redan gått vidare och transformerats sig till sval soulartist. Hans nya väg blommade ut för fullt på Young Americans, men märktes tydligt redan här.
Young Americans (1975)
Bowie byter spår, fascineras av soul och ger ut detta hybridalbum, som inte alls är dumt nöär man tänker efter. Plastic soul kallade Bowie själv sin musik, och det kan han nog ha rätt i.
Station To Station (1976)
På väg mot nya mål igen. Det är inte helt uppenbart här, men nästa station är Berlin och krautrock. Station To Station är ett spännande övergångsalbum som både har delar av Bowies gamla värld och hans nya tyska underjordiska.
Low (1977)
Var till en början en svår skiva att ta till sig. Att Bowies första samarbete med Brian Eno skulle utmynna i denna märkliga experiment-LP hade man inte tänkt sig. På den tiden gillade jag inte Low. Men det är en LP som växt för varje år och numera framstår som ett av Bowies mer intressanta verk.
Heroes (1977)
Ett av Bowies storverk och kronan på verket från hans tyska peruiod tillsammans med Brian Eno. Depressiv industrirock med kraftiga inslag av kraut och elektronica. Låten heroes är kanske Bowies allra största verk. Men på den här LP:n finns flera låtar till som är lika spännande.
Stage (1978)
Bowies bästa liveplatta från den tidiga eran. Därmed inte sagt att det är ett storverk... Inte helt oväntat ligger tyngdpunkten på hans tyska skivor; Low, Heroes och Lodger, vilket naturligtvis gör saken bättre.
Peter And The Wolf (1978)
David Bowie har här lånat ut sin röst som berättaren i sagan om Peter och vargen med musik av Tjajkovskij.
Lodger (1979)
Den tredje och sista studio-LP:n i Bowies berlintrilogi. Här får han dock klara sig utan Brian Eno, vilket inte är bra. Lodger är den av de tre som idag känns minst aktuell trots att Bowie som en av de första här experimenterade med världsmusik.
Scary Monsters (1980)
Kom i skymundan av alla bra pop- och new wavealbum som dök upp i slutet av 70-talet. Men nu för tiden är det ett stabilt bowiealbum där man kan ana hans intresse för krautrock samtidigt som övergången till 80-talets dancepop inte heller känns långt borta.
Christiane F/Wir kinder vom Bahnhof Zoo (1981)
En soundtrack från den skakande filmen om missbrukande ungdomar i Berlins undre värld. Albumet innehåller inga nya låtar, utan kan ses som ett Greatest Hits-album över Bowies tid i Tyskland ihop med Eno.
Cat People (1982)
En science fictionfilm med Natassia Kinski i huvudrollen och Bowie sjunger ledmotivet Putting Out Fire. I övrigt är musiken på denna soundtrack-LP gjord av Girogio Moroder.
Rare (1982)
Ett samlingsalbum med udda inspelningar och svårhittade singlar, Space Oddity på italienska till exempel. För min del är skivans stora händelse när Bowie tolkar Jaques Brel i låten Amsterdam och när han gör Heroes på tyska. Det är grejer det!
In Berthold Brecht´s Baal (1982)
Ingår tyvärr inte samlingen. Bowies tolkningar av Brechts sånger är legendariska och denna mini-LP en skiva som bara måste in in i samlingen.
Let´s Dance (1983)
Det var här Bowie sålde sin själ. Let´s Dance är en dancepopskiva influerad av det tidiga 80-tals synthpop. Visserligen det starkaste album som gjorts i genren någonsin. Allt Bowie gjorde på den här tiden blev bäst. Let´s Dance är hitlåtar, hitlåtar och fler hitlåtar.
Tonight (1984)
Det var väl ingen som trodde att Bowie någonsin skulle drabbas av idétorka. Men det var precis vad som hände på Tonight, som är en ordentligt misslyckad uppföljare på dancepopskivan Let´s Dance. Det finns ingen anledning att spela den skiva igen. Den spelades färdigt redan 1984.
Labyrinth (1986)
En soundtrack från fantasyfilmen med samma namn där David Bowie dessutom spelar en av huvudrollerna, som goblinkungen Jareth. Musikaliskt inte särskilt intressant. Möjligtvis kan man påstå att låtarna pekar mot en skiftning från dansgolvspop till artpop/rock.
Never Let Me Down (1987)
Experterna är oeniga om denna LP. En del påstår att det är Bowies definitiva bottennapp, andra påstår att den ”bara” är näst sämst efter Tonight. Det är dock inte dancepop längre, utan i stället dansant artrock eller nåt sånt. Läter träigt, men ljudbilden är åtminstone snygg.
Tin Machine (1989)
Bowie tröttnar på livet som soloartist och bildar hårdrockbandet Tin Machine. Men en så stor stjärna som medlem i ett band blir inte särskilt bra. Allt ljus hamnar ändå på honom. Tin Machines första LP uppskattas så klart ändå av Bowiefansen.
Tin Machine II (1991)
Andra och sista studioplattan med Tin Machine. Albumet är mest omtalat för sitt uppseendeväckande omslag som censurerades i USA. Musikaliskt sett är det dock en skiva som bör betraktas som en parentes.
Black Tie White Noise (1993)
Överraskande svagt album av Bowie som tydligt fastnat i dansgolvspop trots att han försökt rensa skallen med Tin Machines hårdrock. Möjligtvis kan man se närvaron av electro som en utveckling från album som Let´s Dance och Tonight, men skillnaden är för liten.
The Buddha Of Suburbia (1993)
En i Sverige relativt okänd soundtrack från en tv-serie som aldrig sänts i svensk tv. Är dock betydligt mer intressant än man först tror, musiken har dock mer med Bowies 70-tal att göra än med 90-talet, även om man kan ana en viss dragning åt techno och industrirock.
1. Outside (1995)
Man måste ha den rätta tron för att uppskatta 1. Outside, som kom till under Bowies kanske mest experimentella period då han testade allt från techno till industrirock. LP:n är dessutom ett konceptalbum med en synnerligen invecklad historia.
London Boy (1995)
Ingen skiva att gå i taket över. London Boy är bara ännu ett av alla dessa samlingsalbum med Bowielåtar från hans första år, före Space Oddity 1969. Samma låtar, annan ordning bara...
Earthling (1997)
Viljan att experimentera saknade inte Bowie under 90-talet. Men här gick han för långt. Earthling är hardcore techno, med inslag av hiphop, house och industrirock. Det är en mycket krävande skiva, som jag inte är helt säker på att den är värd att lägga ner så mycket tid.
Hours (1999)
Släpptes ursprungligen bara på CD med kom 2014 även på vinyl. CD:N gillade jag aldrig, men när den kom vinyl uppfattade jag nyanserna bättre. Inte ett storverk, men ändå en mycket intressant skiva där Bowie känns mer fullvuxen än någon gång tidigare.
Heathen (2002)
Stämningen är dyster men explosiv när Bowie på något sätt, medvetet eller inte, sammanfattar hela sin karriär, från Ziggy Stardust, krautrock till dancepop, elektro och industrirock. Trots det känns denna retroskiva inte alls dammig eller trist, tvärtom. Det är ett spännande album.
Reality (2003)
Föregångaren Heathen var lätt att tycka om. Med Reality är det precis tvärtom. Kanske för att Bowie här försöker sig på samma sak en gång till och dessutom verkar tro det är han som fortfarande styr hela popvärlden. Men det var på 80-talet, inte 2003. Bowie känns gammal.
Excerpts From Outside (2012)
1. Outside släpptes 1995 enbart på CD. När skivan 17 år senare dök upp även på vinyl var det i ett mer avskalat och något mildare format än originalet. Det tjänar musiken på, Excerpts är betydligt ner lättlyssnad än originalet.
The Next Day (2013)
Tidernas bästa comebackalbum sas det om The Next Day, vilket förmodligen är sant. Tio år efter senaste skivan, Reality, kom Bowie tillbaka när alla trodde han gått i pension. The Next Day tar oss med tillbaka till Heroes och det sena 70-talet...bland annat...
Blackstar (2016)
Bara några dagar efter att skivan kom ut dog Bowie i cancer. Han hade hållit sin sjukdom hemlig för hela världen, kompromisslös in i det sista ville han bli klar med skivan, som är en mycket värdig avslutning för en av vår tids allra största musiker.
Nästan alltid har David Bowies skivor haft en framträdande plats i min samling. För mig började det med Diamond Dogs 1974, ett fascinerande album som jag fortfarande gärna lyssnar på. Den skivan är orsaken till att jag med stort intresse ända fram till hans död följt precis allt vad David Bowie gjort.
Tiden som Ziggy Stardust och hans period i Berlin tillsammans med Brian Eno ser jag som det bästa bland det bästa. Under de perioderna spelade han in en rad album som fortfarande har stor inverkan på popmusiken. Andra perioder har jag precis motsatt åsikt om.
Jag har här på bloggen nu recenserat samtliga studioalbum av David Bowie, samt en del liveplattor och några soundtracks. Nu har jag gjort en sammanställning av allt detta. Det är dock ingen helt fullständig diskografi.
Jag har medvetet till exempel utelämnat livealbum som blivit utgivna långt efter att de spelades in. Jag har försökt hålla mig till de skivor som var med på den tiden, de skivor man fick uppleva där och då. men undantag finns givetvis. Länkar till texterna finns i skivornas rubriker.
Utgiven 1981 men denna mini-LP innehåller tre av Bowies singlar från 1966, från innan han börjat kalla sig Bowie, som gör att den hamnar först i listan. Inte särskilt intressanta låtar egentligen. Nu för tiden skulle man kalla det schlager.
När 18-årige David Bowie ger ut sin första LP är ingen intresserad. England hade redan tillräckligt med unga popstjärnor som sjöng trevliga popmelodier. Bowie blev så besviken att han länge försökte dölja att han gjort denna skiva.
Bowie insåg snabbt att det inte var som popstjärna han skulle bi berömd. Här ger han sig ut för att vara hippie och spelar psykedeliskt udda låtar. Skivan räddas dock av låten Space Oddity som blir en av Bowies största hits genom alla tider.
När Bowie slog igenom som Ziggy Stardust dammades hans första okända skivor också av. Den här samlings-LP:n är ett resultat av det påhittet. Innehåller låtar från första LP:n 1967 samt en del obskyra singlar.
Ny stil igen. Men nu är han på väg åt det androgyna hållet och Ziggy. Men Bowie i kvinnokläder uppskattas inte av allmänheten. Skivan blir på grund av sin omslagsbild bannlyst trots att musiken inte har något med bilden att göra. I stället är detta ett av Bowies hårdaste album.
Ett övergångsalbum där Bowie tydligt är på väg mot Ziggy Stardust And The Spiders From Mars men fortfarande står med ena benet i popvärlden som singer/songwriter. Hunky Dory är därför en spännande LP med nerv och utstrålning.
Det finns många som påstår att detta är glamrockens viktigaste, kanske hela rockvärldens viktigaste album. Så är det kanske. Varenda del av skivan har en plats i sammanhanget, allt från utanförskapet och galenskapen till den slutgiltiga lösningen; Rock´n´ roll Suicide.
Vilket fantastiskt rockalbum. Uppföljaren till Ziggys spiders from Mars. En ikon nästan lika stor som Ziggy själv. Det är glamrock, men väl utvecklad och genomtänkt sådan. Intellektuell artrock kanske...
Bowie kastar sig över ett antal väl valda covers av brittisk 60-talspop. Kinks, Pink Floyd, Them och ett antal andra får sina låtar dissekerade och omgjorda till oigenkänlighet. Trots att det inte är Bowies egna låtar är PinUps ett lysande album.
Ett bländande dystopiskt konceptalbum som för alltid ska räknas in bland Bowies storverk. Här finns storheter som Diamond Dogs, Rebel Rebel, Sweet Thing och futuristiska 1984.
Bowies första liveplatta blev en liten besvikelse. Visserligen är alla hans stora Ziggy-hits med, men själv hade han redan gått vidare och transformerats sig till sval soulartist. Hans nya väg blommade ut för fullt på Young Americans, men märktes tydligt redan här.
Bowie byter spår, fascineras av soul och ger ut detta hybridalbum, som inte alls är dumt nöär man tänker efter. Plastic soul kallade Bowie själv sin musik, och det kan han nog ha rätt i.
På väg mot nya mål igen. Det är inte helt uppenbart här, men nästa station är Berlin och krautrock. Station To Station är ett spännande övergångsalbum som både har delar av Bowies gamla värld och hans nya tyska underjordiska.
Var till en början en svår skiva att ta till sig. Att Bowies första samarbete med Brian Eno skulle utmynna i denna märkliga experiment-LP hade man inte tänkt sig. På den tiden gillade jag inte Low. Men det är en LP som växt för varje år och numera framstår som ett av Bowies mer intressanta verk.
Ett av Bowies storverk och kronan på verket från hans tyska peruiod tillsammans med Brian Eno. Depressiv industrirock med kraftiga inslag av kraut och elektronica. Låten heroes är kanske Bowies allra största verk. Men på den här LP:n finns flera låtar till som är lika spännande.
Bowies bästa liveplatta från den tidiga eran. Därmed inte sagt att det är ett storverk... Inte helt oväntat ligger tyngdpunkten på hans tyska skivor; Low, Heroes och Lodger, vilket naturligtvis gör saken bättre.
David Bowie har här lånat ut sin röst som berättaren i sagan om Peter och vargen med musik av Tjajkovskij.
Den tredje och sista studio-LP:n i Bowies berlintrilogi. Här får han dock klara sig utan Brian Eno, vilket inte är bra. Lodger är den av de tre som idag känns minst aktuell trots att Bowie som en av de första här experimenterade med världsmusik.
Kom i skymundan av alla bra pop- och new wavealbum som dök upp i slutet av 70-talet. Men nu för tiden är det ett stabilt bowiealbum där man kan ana hans intresse för krautrock samtidigt som övergången till 80-talets dancepop inte heller känns långt borta.
En soundtrack från den skakande filmen om missbrukande ungdomar i Berlins undre värld. Albumet innehåller inga nya låtar, utan kan ses som ett Greatest Hits-album över Bowies tid i Tyskland ihop med Eno.
En science fictionfilm med Natassia Kinski i huvudrollen och Bowie sjunger ledmotivet Putting Out Fire. I övrigt är musiken på denna soundtrack-LP gjord av Girogio Moroder.
Ett samlingsalbum med udda inspelningar och svårhittade singlar, Space Oddity på italienska till exempel. För min del är skivans stora händelse när Bowie tolkar Jaques Brel i låten Amsterdam och när han gör Heroes på tyska. Det är grejer det!
Ingår tyvärr inte samlingen. Bowies tolkningar av Brechts sånger är legendariska och denna mini-LP en skiva som bara måste in in i samlingen.
Det var här Bowie sålde sin själ. Let´s Dance är en dancepopskiva influerad av det tidiga 80-tals synthpop. Visserligen det starkaste album som gjorts i genren någonsin. Allt Bowie gjorde på den här tiden blev bäst. Let´s Dance är hitlåtar, hitlåtar och fler hitlåtar.
Det var väl ingen som trodde att Bowie någonsin skulle drabbas av idétorka. Men det var precis vad som hände på Tonight, som är en ordentligt misslyckad uppföljare på dancepopskivan Let´s Dance. Det finns ingen anledning att spela den skiva igen. Den spelades färdigt redan 1984.
En soundtrack från fantasyfilmen med samma namn där David Bowie dessutom spelar en av huvudrollerna, som goblinkungen Jareth. Musikaliskt inte särskilt intressant. Möjligtvis kan man påstå att låtarna pekar mot en skiftning från dansgolvspop till artpop/rock.
Experterna är oeniga om denna LP. En del påstår att det är Bowies definitiva bottennapp, andra påstår att den ”bara” är näst sämst efter Tonight. Det är dock inte dancepop längre, utan i stället dansant artrock eller nåt sånt. Läter träigt, men ljudbilden är åtminstone snygg.
Bowie tröttnar på livet som soloartist och bildar hårdrockbandet Tin Machine. Men en så stor stjärna som medlem i ett band blir inte särskilt bra. Allt ljus hamnar ändå på honom. Tin Machines första LP uppskattas så klart ändå av Bowiefansen.
Andra och sista studioplattan med Tin Machine. Albumet är mest omtalat för sitt uppseendeväckande omslag som censurerades i USA. Musikaliskt sett är det dock en skiva som bör betraktas som en parentes.
Överraskande svagt album av Bowie som tydligt fastnat i dansgolvspop trots att han försökt rensa skallen med Tin Machines hårdrock. Möjligtvis kan man se närvaron av electro som en utveckling från album som Let´s Dance och Tonight, men skillnaden är för liten.
En i Sverige relativt okänd soundtrack från en tv-serie som aldrig sänts i svensk tv. Är dock betydligt mer intressant än man först tror, musiken har dock mer med Bowies 70-tal att göra än med 90-talet, även om man kan ana en viss dragning åt techno och industrirock.
Man måste ha den rätta tron för att uppskatta 1. Outside, som kom till under Bowies kanske mest experimentella period då han testade allt från techno till industrirock. LP:n är dessutom ett konceptalbum med en synnerligen invecklad historia.
Ingen skiva att gå i taket över. London Boy är bara ännu ett av alla dessa samlingsalbum med Bowielåtar från hans första år, före Space Oddity 1969. Samma låtar, annan ordning bara...
Viljan att experimentera saknade inte Bowie under 90-talet. Men här gick han för långt. Earthling är hardcore techno, med inslag av hiphop, house och industrirock. Det är en mycket krävande skiva, som jag inte är helt säker på att den är värd att lägga ner så mycket tid.
Släpptes ursprungligen bara på CD med kom 2014 även på vinyl. CD:N gillade jag aldrig, men när den kom vinyl uppfattade jag nyanserna bättre. Inte ett storverk, men ändå en mycket intressant skiva där Bowie känns mer fullvuxen än någon gång tidigare.
Stämningen är dyster men explosiv när Bowie på något sätt, medvetet eller inte, sammanfattar hela sin karriär, från Ziggy Stardust, krautrock till dancepop, elektro och industrirock. Trots det känns denna retroskiva inte alls dammig eller trist, tvärtom. Det är ett spännande album.
Föregångaren Heathen var lätt att tycka om. Med Reality är det precis tvärtom. Kanske för att Bowie här försöker sig på samma sak en gång till och dessutom verkar tro det är han som fortfarande styr hela popvärlden. Men det var på 80-talet, inte 2003. Bowie känns gammal.
1. Outside släpptes 1995 enbart på CD. När skivan 17 år senare dök upp även på vinyl var det i ett mer avskalat och något mildare format än originalet. Det tjänar musiken på, Excerpts är betydligt ner lättlyssnad än originalet.
Tidernas bästa comebackalbum sas det om The Next Day, vilket förmodligen är sant. Tio år efter senaste skivan, Reality, kom Bowie tillbaka när alla trodde han gått i pension. The Next Day tar oss med tillbaka till Heroes och det sena 70-talet...bland annat...
Bara några dagar efter att skivan kom ut dog Bowie i cancer. Han hade hållit sin sjukdom hemlig för hela världen, kompromisslös in i det sista ville han bli klar med skivan, som är en mycket värdig avslutning för en av vår tids allra största musiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar