ROLLING STONES – ENGLAND´S NEWEST HIT MAKERS – 1964
England´s Newest Hit Makers blev namnet på Rolling Stones första LP-skiva i USA. Förmodligen för att visa att det fanns engelska pojkar som kunde göra engelska hitlåtar. Det var bara det Rolling Stones började sin karriär med att spela in covers, de flesta amerikanska...
De flesta låtarna på skivan är skrivna av amerikanska låtskrivare; Buddy Holly, Chuck Berry, Willie Dixon. Bara en låt var The Glimmer Twins egen – Tell Me, som roande nog är den enda poplåten på skivan.
Stones första amerikanska LP skiljer sig inte särskilt mycket från den engelska. Vilken skiva man tycker är bäst är en smaksak. Tycker man att skivan får en fantastisk start med hjälp av Buddy Hollys Not Fade Away, är det naturligtvis fullt berättigat.
Eller – som på den engelska plattan – att starten sker via en glimrande helamerikanska Route 66 är det lika berättigat. I övrigt är det bara en låt som skiljer (Mona).
Rolling Stones hade redan 1964 hunnit skaffa sig ett rykte som busar och det gjorde de inget för att tvätta bort i USA.
De placerade sig längst ner på skalan med svettig rhythm´n´ blues, väl vald rock´n´roll och ett och annat mustigt bluesnummer, som I´m A King Bee och Willie Dixons I Just Want To Make Love To You.
Det roliga sett så här i backspegeln är att första LP:n långt i från är så stökig som man skulle kunna tro, eller att bandet var så oborstade som de ville påskina. Stones blev betydligt värre senare.
Idag är den här LP:n egentligen en ganska trevlig rockplatta som man utan större besvär skulle kunna ställa på samma hyllplan som Buddy Holly, Chuck Berry och Elvis.
Nr: 2020/2222
England´s Newest Hit Makers blev namnet på Rolling Stones första LP-skiva i USA. Förmodligen för att visa att det fanns engelska pojkar som kunde göra engelska hitlåtar. Det var bara det Rolling Stones började sin karriär med att spela in covers, de flesta amerikanska...
Stones första amerikanska LP skiljer sig inte särskilt mycket från den engelska. Vilken skiva man tycker är bäst är en smaksak. Tycker man att skivan får en fantastisk start med hjälp av Buddy Hollys Not Fade Away, är det naturligtvis fullt berättigat.
Eller – som på den engelska plattan – att starten sker via en glimrande helamerikanska Route 66 är det lika berättigat. I övrigt är det bara en låt som skiljer (Mona).
De placerade sig längst ner på skalan med svettig rhythm´n´ blues, väl vald rock´n´roll och ett och annat mustigt bluesnummer, som I´m A King Bee och Willie Dixons I Just Want To Make Love To You.
Det roliga sett så här i backspegeln är att första LP:n långt i från är så stökig som man skulle kunna tro, eller att bandet var så oborstade som de ville påskina. Stones blev betydligt värre senare.
Idag är den här LP:n egentligen en ganska trevlig rockplatta som man utan större besvär skulle kunna ställa på samma hyllplan som Buddy Holly, Chuck Berry och Elvis.
Nr: 2020/2222
Du beskriver Jagger/Richards-kompositionen "Tell me" som en poplåt. Själv skulle jag nog vilja påstå att låten i fråga har en stark prägel av rhythm & blues/soul från 1960-talets första år. Den påminner t.ex. om flera låtar av Arthur Alexander, och det är sannolikt att han var en inspirationskälla för Mick & Keith, eftersom de gjorde en cover på hans "You better move on". "Tell me" påminner även stilmässigt om både The Drifters "Under the boardwalk" (som Stones också spelade in) och en del av Sam Cookes låtar.
SvaraRadera