GRAVY TRAIN – GRAVY TRAIN – 1970
Gravy Train skulle kunna vara länken mellan Black Sabbath och Jethro Tull. Men lika gärna Pink Floyd eller för den delen Canterburyscenen. Gravy Train har allt det där och gruppens första skiva är ett kap för den som är ute efter spännande och annorlunda progrock från 70-talet.
Gravy Train är ett av alla de band som försvann i mängden redan i början av rockmusikens barndom. Om allt hade gått rätt till skulle den här LP:n varit en av de stora, kansjke banbrytande på sitt område.
Men nu blev det inte så, skivor med Gravy Train är i stället obskyra samlarobjekt som bara ett fåtal har koll på.
Det är märkligt att det blev så för ett så här välgjort och idérikt album som Gravy Trains debut-LP.
Möjligtvis kan skälet vara att musiken på skivan inte var tillräckligt kommersiell ens för det tidiga 70-talets rockscen, där nästan allt var tillåtet men framför allt möjligt.
Idag är det dock en fascinerande platta att lyssna på. Gravy Trains sångare, Norman Barrett, har en mycket säregen röst med brett omfång vilket gör att låtarna ibland tar vägar man inte alls tänkt sig.
Som gitarrist har han definitivt likheter med Jimi Hendrix, men ett betydligt renare sound. Bandet håller sig också med en skicklig flöjtist som när han vill inte ligger särskilt långt efter Ian Anderson, därav jämförelsen med Tull.
Det mesta av musiken på skivan är instrumental, låtarna är långa och går gärna över i lätt okontrollerade jam som med sina influenser av allt från Black Sabbath och Jethro Tull till Pink Floyds Syd Barrett (en av låtarna heter Dedication To Syd) är fascinerande att lyssna på.
Gravy Trains musik är flummig psykedelisk progrock med spännvidd från råa distade gitarriff till finstämd folkrock. Rekommenderas!
Nr: 2065/2222
Gravy Train skulle kunna vara länken mellan Black Sabbath och Jethro Tull. Men lika gärna Pink Floyd eller för den delen Canterburyscenen. Gravy Train har allt det där och gruppens första skiva är ett kap för den som är ute efter spännande och annorlunda progrock från 70-talet.
Men nu blev det inte så, skivor med Gravy Train är i stället obskyra samlarobjekt som bara ett fåtal har koll på.
Möjligtvis kan skälet vara att musiken på skivan inte var tillräckligt kommersiell ens för det tidiga 70-talets rockscen, där nästan allt var tillåtet men framför allt möjligt.
Idag är det dock en fascinerande platta att lyssna på. Gravy Trains sångare, Norman Barrett, har en mycket säregen röst med brett omfång vilket gör att låtarna ibland tar vägar man inte alls tänkt sig.
Som gitarrist har han definitivt likheter med Jimi Hendrix, men ett betydligt renare sound. Bandet håller sig också med en skicklig flöjtist som när han vill inte ligger särskilt långt efter Ian Anderson, därav jämförelsen med Tull.
Gravy Trains musik är flummig psykedelisk progrock med spännvidd från råa distade gitarriff till finstämd folkrock. Rekommenderas!
Nr: 2065/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar