Ett berättartekniskt fiasko

SHU BI DUA – 7 – 1980

Shu Bi Duas sjunde LP, den som finurligt nog fått namnet 7, ska jag berätta om idag. Det är som ni ser våra danska vänners svar på Oppfinnarjockes tänkarhatt.

Ni ska veta att jag planerat inför detta. Jag har lyssnat på skivan flera gånger, kollat skivomslaget igen och igen, till och med kontrollerat om vinylen har några repor eller tunna hairlines.

Det har den inte, eftersom den nästan aldrig har blivit spelad, vilket å andra sidan inte har nån som helst betydelse.

Men nu när jag sätter mig framför datorn och ska börja skriva upptäcker jag det som varit uppenbart hela tiden. Jag har inget att berätta om denna LP. Inte ett dugg. Vilket gigantiskt berättartekniskt antiklimax. Ett fiasko.

I och för sig skulle jag kunna berätta att första gången jag hörde skivan var i min gamla beige Saab V4 på väg hem från Burseryds folkets park.

Jag hade fått skivan inspelad på kassettband av en gammal lumparkompis jag varit och hälsat på.

Det tog ungefär en och en halv timme att åka till Jönköping, så jag hann höra skivan två gånger, inklusive snabbspolningen tillbaka.

Jag kommer ihåg att jag då tyckte det var en ganska kul skiva. Minus til plus tyckte jag till och med var en riktigt bra rocklåt. Men sånt kan man ju inte skriva om.

Nä, jag får inse att jag misslyckats den här gången. Jag har inte ett enda ord att berätta om Shu Bi Duas sjua. Tyvärr.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.