Country, västkust- och garagerock

GRATEFUL DEAD – THE GRATEFUL DEAD – 1967

Jag har förstått att första LP:n från Grateful Dead inte anses särskilt intressant av bandets dead-heads. Musiken på skivan ligger alldeles för långt från det som senare blev Grateful Deads karaktäristiska sound.

Och det kan jag hålla med om. Debutskivan har nog inte särskilt mycket med skivorna som direkt efter att göra, psykedeliska Anthem Of The Sun och Aoxomoxoa, som på sitt sätt var banbrytande även om de musikaliskt sett hade en hel del övrigt att önska.

Nej, dödens första skiva har i stället mer med gammal hederlig country, västkust- och garagerock att göra. Det är till och med så jag vill dra in Rolling Stones tidiga 60-talare i sammanhanget, ganska bluesinspirerat med andra ord.

Jag är ingen av Grateful Deads allra närmaste fans. Förmodligen är det därför jag gillar den här LP:n. Den har en lite halvfräck uppsyn och är så ofokuserad att det nästan blir roligt

Jag anar att bandet vid den här tiden knappast hade någon idé klar för sig hur de ville att Grateful Dead skulle låta, bara att det skulle låta, mycket.

Och det gör det. Det är en ganska skramlig skiva, men två riktigt sjyssta låtar som jag vill dela mig till omvärlden har jag hittat; Cold Rain And Snow och Viola Lee Blues, där åtminstone jag vill påstå att Canned Heat varit med och påverkat Jerry Garcia i hans låtskrivande.

Att skivan inte alls låter som senare skivor håller jag inte med om. När jag lyssnat på den här skivan några gånger fick jag för mig att plocka fram country/folk/retroplattan Workingman´s Dead också. Och se där, där fanns minsann lite av debutskivans sound också.

Nr: 1505/2222