Krävande av Paternoster

PATERNOSTER – PATERNOSTER – 1972

Paternosters enda LP är inget man kan sätta i händerna på vem som helst. Albumet kräver mycket av sin lyssnare. Sångaren Franz Wippel har en lätt gnällig ton som dessutom är ganska entonig.

Sånt kan till och med få den mest hårdhudade krautfanatiker att må dåligt. Särskilt som musiken är malande, seg och oerhört påfrestande. Det är krautrock med doomtendenser ungefär 25 år före sin tid.
 

Man skulle dessutom kunna tro att Paternoster, både med tanke på sitt namn, strukturen på musiken och texterna skulle vara ett ultrareligiöst sällskap med rötterna i något medeltida kloster i de österrikiska alperna.

Så är det inte, visar det sig, österrikiska Paternoster är cyniker och mer antireligiösa än de flesta andra.

I det sammanhanget finns det förmodligen anledning att dra paralleller med Jethro Tulls Aqualung, men åt motsatt håll*.

Jag kan inte påstå att det är någon av mina favoritskivor. Det är nästan så jag tycker tvärtom.

Lite som en negativ upplaga Procol Harum, med en organist som har vissa likheter med Keith Emerson men enformigare, en malande gitarrist med stirrande oseende ögon som hittat sin egen introverta domedagsstämning. Och så den där gnällige Wippel uppbackad av en gregoriansk kyrkokör...

Nr: 1449/2222

* Ansågs vara antireligiös och fick massiv kritik för det, men budskapet visade sig egentligen vara tvärtom.