En annan bild av Lou Reed

LOU REED – TAKE NO PRISONERS – 1978

Man borde så klart varit där. Lou Reeds Take No Prisoners-session på The Bottom Line i New York är naturligtvis en konsert man borde fått uppleva. Lou Reed i slutet av 70-talet, på toppen av sin karriär, arrogant rockstjärna, ohyggliga låtar, ett mördande bra band bakom och ibland bitande rolig. Kan det bli bättre?

Men jag är inte helt säker på att dubbel-LP:n som blev resultatet av inspelningarna (som pågick i mer än en vecka) nödvändigtvis är lika intressant. Då föredrar jag nog hellre tidiga 70-talaren Rock And Roll Animal i stället. Den är bättre, lite mer rakt på.

Take No Prisoners är en annan bild av hur en konsert med Lou Reed kunde gå till på den tiden.

Inspelningarna har som jag förstår det inte snyggats till särskilt mycket i efterhand.

Urvalet var säkert strikt, men i det som valts ut har inte mycket klippts bort av mellansnack eller har kapats när han gett sig ut i lite väl långa och improviserade jam.

Något som man å andra sidan, efter Rock And Roll Animal, borde fattat att det skulle bli så igen. Visst blir det lite jobbigt på sina ställen.

Som när Lou Reed i introt till Street Hassle dels öppnar med riff som han själv påstår kom från Metal Machine Music och sen ger sig ut i en lång meningslös utläggning, låten försvinner sedan i ett tämligen rörigt jam.

Coney Island Baby får ungefär samma behandling, liksom Walk On The Wild Side som på den här inspelningen är över 16 minuter lång och faktiskt ganska tjatig. En hit är visserligen alltid en hit, men här blir det lite för mycket.

Men som sagt. Man borde nog ha varit där för att förstå sammanhanget. Mina favoriter hittar jag på den första av de två LP-skivorna; Sweet Jane, som alltid är bra. En skruvad version av Velvets Pale Blue Eyes och en riktigt fräck upplaga av Berlin är de andra två.

Nr: 1319/2222