GROBSCHNITT – JUMBO – 1975
Jag och ett par skivsamlarkollegor hamnade i en märklig diskussion om Brains gröna etikett är nödvändig eller inte för att man ska uppskatta vissa delar av tysk krautrock. Det är såna konstiga och meningslösa samtal man kan hamna i om man tillbringar för mycket tid med folk som har samma suspekta intressen och kunskaper som man själv.
Vi kom givetvis inte fram till något vettigt svar eftersom det inte finns något. Vad det egentligen handlade om var att det är prestigefullt att ha skivor med den tidiga gröna etiketten i stället för den gulblå...och därmed mycket svårare och dyrare skivor.
Och oftast också bättre, krautrockens storhetstid var nämligen det tidiga 70-talet, vilket sammanfaller med den gröna etiketten.
Folk som inte har det visuella perspektivet på rockmusik, utan gillar sina skivor för det som låter i stället för det som syns, kan ha svårt att förstå sånt snack och betraktar det förmodligen som kvalificerat svammel.
Jag håller till någonstans mitt emellan. Jag kan tycka det är rätt fräckt att ha en tidig press, men bryr mig egentligen inte så mycket om det om musiken på skivan är något jag gillar.
Grobschnitts tredje album, Jumbo, förenar de där både intressena.
Jag råkar ha den på Brains gröna etikett, det är dessutom den något mer ovanliga skivan där bandet sjunger på tyska.
Men jag gillar också det jag hör. Grobschnitt brukar ofta jämföras med Genesis från perioden då Peter Gabriel fortfarande var kvar i bandet. Jumbo är en LP där likheterna är större än på många andra album.
Tempot är dessutom högt, Grobschnitt kastar sig mellan olika melodislingor på ett högst innovativt sätt utan att det för den skull blir svårt att hänga med.
Den som har album som Selling England By The Pound, Foxtrot eller The Lamb Lies Down On Broadway borde även uppskatta Jumbo. Ljudet på skivan är förresten fantastiskt bra. Kristallklart.
Nr: 2088/2222
Jag och ett par skivsamlarkollegor hamnade i en märklig diskussion om Brains gröna etikett är nödvändig eller inte för att man ska uppskatta vissa delar av tysk krautrock. Det är såna konstiga och meningslösa samtal man kan hamna i om man tillbringar för mycket tid med folk som har samma suspekta intressen och kunskaper som man själv.
Och oftast också bättre, krautrockens storhetstid var nämligen det tidiga 70-talet, vilket sammanfaller med den gröna etiketten.
Jag håller till någonstans mitt emellan. Jag kan tycka det är rätt fräckt att ha en tidig press, men bryr mig egentligen inte så mycket om det om musiken på skivan är något jag gillar.
Jag råkar ha den på Brains gröna etikett, det är dessutom den något mer ovanliga skivan där bandet sjunger på tyska.
Men jag gillar också det jag hör. Grobschnitt brukar ofta jämföras med Genesis från perioden då Peter Gabriel fortfarande var kvar i bandet. Jumbo är en LP där likheterna är större än på många andra album.
Tempot är dessutom högt, Grobschnitt kastar sig mellan olika melodislingor på ett högst innovativt sätt utan att det för den skull blir svårt att hänga med.
Den som har album som Selling England By The Pound, Foxtrot eller The Lamb Lies Down On Broadway borde även uppskatta Jumbo. Ljudet på skivan är förresten fantastiskt bra. Kristallklart.
Nr: 2088/2222
För mig är absolut skivans skick det viktigaste. Blir bara mer och mer kräsen, ibland avstår jag om skicket är EX-. Att man sedan fick med sig några bra krautalbum hem, var ren flax. För vad fanns det för info kanaler? Min första krautrockare köpte jag på chans, ja du vet "Guds K.." väckte naturligtvis frågor där den stod i skivbacken runt 1970, sådär.
SvaraRaderaSedan började jag beställa lite genom en av Malmös då bättre skivaffärer. Efter några år sa ägaren att han brukade tjuvlyssna på det jag beställde. "Denhär är verkligen bra, precis det jag gillar". (Jane-Between heaven and hell.)
Detta måste varit 1977, den gröna Brain-etiketten var ett minne blott men jag bryr mig inte, för mitt EX har bara varit mitt.
Ledsen att jag flöt iväg lite skulle ju handla om Grobschnitt men det får vi ta en annan gång.
Jag var för ung när Amon Düül släppte sin första, men Heaven and hell var en av de skivor som fick mig att börja gräva bland krautplattorna. Håller med dej helt om skicket på skivorna, en knastrig eller repig skiva köper jag aldrig (inte ens med om den har Brains gröna etikett).
Radera