MANFRED MANN´S EARTH BAND – CHANCE – 1980
Kiosken i hörnet vid Dunkehallavägen och Hallmansvägen sålde i slutet av 60-talet kola för ett öre. Det blev ohyggligt mycket kola, om man handlade för en hel tia, vilket bara hände en enda gång vad jag minns. Då festade vi i flera dagar på en jättepåse med lakrits-, gräddsmak-, hallon- och citronkola.
Annars brukade det räcka med en 25-öring för att fylla dagsbehovet av seg, ibland stenhård, kola i papper.
När priset höjdes till två öre höll vi på att tappa tron på världens godhet. Bara fem kola för en hel tioöring.
Ännu värre blev det några år senare när de där små kolabitarna kostade en hel femöring. Då fanns det dem som planerade att bränna kiosken, men ingen vågade.
Och så ett raskt skutt i tid och rum till Manfred Mann´s Earth Band. För när Angel Station kom 1979 fick man rätt mycket för pengarna. Earth Band gjorde sin bästa LP på flera år.
Visserligen flera covers, bland annat på Dylan, men det var så snyggt gjort att plattan var värd varenda krona. Men när uppföljaren Chance (två-öringen) gavs ut året efter hade inflationen slagit till.
Det var det här med att göra andras grejer...
På Chance finns visserligen inte många covers ”på pappret”. Men skillnaden är hårfin om flera av låtarna på Chance ska kallas citat, influens, stulet eller lånat.
Det mesta har varit med förr. Stranded är nästan mer ELO än Jeff Lynne själv. Heart on the Street är definitivt Dire Straits och On the Run är en hårresande riff-off på In the Army Now.
Det finns fler exempel, ungefär en för varje musikstil. En ”riktig” cover finns det, Bruce Springsteens For You.
Den där lilla kiosken i kanten vid jönköpingska Dunkehallaån bommade igen någon gång i slutet av 80-talet. Den stod och förföll i flera år tills någon förbarmade sig och rev den. Manfred Mann´s Earth Band håller tydligen fortfarande på med sitt.
Manfred Mann har förresten mer med den där kiosken att göra än man tror. Någon gång på 60-talet övernattade nämligen bandet* i en villa bara 100 meter från kiosken.
Nr: borttagen ur samlingen.
* Manfred Manns 60-talspopband alltså. Inte hans Earth Band.
Kiosken i hörnet vid Dunkehallavägen och Hallmansvägen sålde i slutet av 60-talet kola för ett öre. Det blev ohyggligt mycket kola, om man handlade för en hel tia, vilket bara hände en enda gång vad jag minns. Då festade vi i flera dagar på en jättepåse med lakrits-, gräddsmak-, hallon- och citronkola.
Ännu värre blev det några år senare när de där små kolabitarna kostade en hel femöring. Då fanns det dem som planerade att bränna kiosken, men ingen vågade.
Visserligen flera covers, bland annat på Dylan, men det var så snyggt gjort att plattan var värd varenda krona. Men när uppföljaren Chance (två-öringen) gavs ut året efter hade inflationen slagit till.
Det mesta har varit med förr. Stranded är nästan mer ELO än Jeff Lynne själv. Heart on the Street är definitivt Dire Straits och On the Run är en hårresande riff-off på In the Army Now.
Det finns fler exempel, ungefär en för varje musikstil. En ”riktig” cover finns det, Bruce Springsteens For You.
Den där lilla kiosken i kanten vid jönköpingska Dunkehallaån bommade igen någon gång i slutet av 80-talet. Den stod och förföll i flera år tills någon förbarmade sig och rev den. Manfred Mann´s Earth Band håller tydligen fortfarande på med sitt.
Manfred Mann har förresten mer med den där kiosken att göra än man tror. Någon gång på 60-talet övernattade nämligen bandet* i en villa bara 100 meter från kiosken.
Nr: borttagen ur samlingen.
* Manfred Manns 60-talspopband alltså. Inte hans Earth Band.
Nu har jag inga egna minnen av vare sig ett- eller tvåöreskolor, men jag minns den där känslan av obegriplighet - "kan man verkligen göra SÅ?" - när priset för femöreskolan fördubblades till tio öre nån gång i mitten av 1970-talet. Kolans prisutveckling verkar inte ha varit representativ för penningvärdesförsämringen rent allmänt.
SvaraRaderaJäpp, det borde vara ett ämne för ekonomiforskare att sätta tänderna i.
Radera