LED ZEPPELIN - IV - 1971
Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
För de låtarna borde Stairway to Heaven och Led Zeppelin för evigt brinna i helvetet.
Det var efter den låten så kallade hårdrockartister som Jon Bon Jovi kom på att ”Aha, så här kan vi göra”.
Och så var powerballaden, eller hårdrockballaden född.
(Äh, jag vet inte alls om det var så. Men man skulle kunna tänka sig det...).
Skit samma. Vem bryr sig om Bon Jovi idag?
Stairway to Heaven däremot är en låt ALLA bryr sig om. Fortfarande! Och då är det 40 år sedan Led Zeppelin IV kom ut.
Sönderspelad så in i bäng, varenda radiostation med minsta lilla självaktning spelar väl den fortfarande ett par gånger i veckan. Men ta mej fan att den är lika bra nu som då.
Led Zeppelin IV anses väl av den anledningen vara Led Zeppelins största ögonblick här på jorden. Det gör inte jag, ettan var mycket bättre.
Men IV:an (som om man kollar på omslaget kan konstatera att den egentligen inte heter någonting det finns inte något på det omslaget som talar om att det skulle vara en skiva med Led Zeppelin och ännu mindre att det skulle vara deras fjärde album skit samma alla vet ju...men kaxigare än så går ju inte att bli och Page och grabbarna var precis lika självsäkra på Houses of the Holy också förresten).
Så här menar jag. Led Zep IV borde inte imponera så in i helvete som den allmänt gör. För hur bra är egentligen Black Dog? Det är ju en vanlig träig hårdrockslåt...för att inte tala om dööötråkiga Battle of Evermore. Och Misty Mountain Hop!
Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.
Men å andra sidan är Rock and Roll jävulsk, för att inte tala om Going to California (WOW!) och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen till Levi Petrus himmel...
Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för fansen.
Nr: 199/2222
Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
Det var efter den låten så kallade hårdrockartister som Jon Bon Jovi kom på att ”Aha, så här kan vi göra”.
Och så var powerballaden, eller hårdrockballaden född.
(Äh, jag vet inte alls om det var så. Men man skulle kunna tänka sig det...).
Skit samma. Vem bryr sig om Bon Jovi idag?
Stairway to Heaven däremot är en låt ALLA bryr sig om. Fortfarande! Och då är det 40 år sedan Led Zeppelin IV kom ut.
Sönderspelad så in i bäng, varenda radiostation med minsta lilla självaktning spelar väl den fortfarande ett par gånger i veckan. Men ta mej fan att den är lika bra nu som då.
Men IV:an (som om man kollar på omslaget kan konstatera att den egentligen inte heter någonting det finns inte något på det omslaget som talar om att det skulle vara en skiva med Led Zeppelin och ännu mindre att det skulle vara deras fjärde album skit samma alla vet ju...men kaxigare än så går ju inte att bli och Page och grabbarna var precis lika självsäkra på Houses of the Holy också förresten).
Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.
Men å andra sidan är Rock and Roll jävulsk, för att inte tala om Going to California (WOW!) och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen till Levi Petrus himmel...
Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för fansen.
Nr: 199/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar