Moroder med mustachen

På det aldrig sinande temat ”sådan husse sådan hund” är det nu dags att presentera Giorgio Moroder och hans första USA-platta, som heter Son Of My Father. Skivan gavs ut av Dunhill 1972. Här kallar han sig kort och gott Giorgio.

Denne norditalienske pop-synth-guru är väl mer berömd för sin musik på 80-talet. Men han gjorde musikvärlden osäker redan i början av 70-talet alltså.

Mest känd är han väl egentligen för att ha gjort en massa filmmusik och producerat mängder av popartister genom åren; Sparks, Blondie, Pat Benatar och en lång rad till.

På den här tidiga plattan, vilken jag misstänker är hans första, lirar han moog-synth ungefär så mycket som man orkar med. Men inte alls så illa som jag först fick för mig att det skulle vara.

Den gode Giorgio med mustachen gjorde nämligen rätt kul popmelodier på den tiden. Det är ingen tvekan om att han suttit vid sin grammofon hemma i källaren och lyssnat på storheter som Beatles, Kinks och Stones innan han gjorde den här plattan.

Ibland låter det nästan oförskämt likt. Inte minst låten Son Of My Father, en låt som Chicory Tip fick en mindre hit med i början av 70-talet. Det är väldigt mycket Lennon/McCartney.

Ärligt talat är väl detta en platta man kanske ska se som en parentes, om det inte vore för att det var Hansjörg Moroder (som han egentligen heter), som gjort den. Den lite mer fantasifulle kan säkert kalla det progressivt eller till och med psykedeliskt. Jag kallar det pop.

Efter denna uttömmande och informativa text återstår nu bara en sak att reda ut. Är de inte ganska lika? Husse och hund...

Nr: 1367/2000