Årets album 1972?

1972 utsågs Wishbone Ashs skiva Argus till ”Årets album” av tidningen Sounds Magazine. Och nu för tiden kryllar det av folk som menar att det här är ett av tidernas största progressiva rockalbum.
Hm, host, host. Jaså?
Var den så bra den plattan?

Okej, det finns ett par rätt läckra bedagade skönheter på den där LP:n. Inledningen med tio minuter långa Time Was till exempel. Där är Wishbone Ash inte alls långt från föredömen som Yes och Pink Floyd.

Låten Warrior är inte heller så dum. Det där med tvåstämmigt gitarrspel gör de jävligt bra. Wishbone Ash lär ha varit bland de första med det och det sägs ha inspirerat storheter som Iron Maiden.

Men det får vara hur det vill med ”Årets album” och Maiden. Argus är trots sin omtalade storhet lite halvtråkig.

Visst, ibland är Wishbone Ash väldigt ”progressiva” och glider ut i långa ljudmatteliknande sekvenser, nästan lite som Pink Floyds spacerock. Sånt är naturligtvis spännande. Men det räcker inte.

Och Wishbone Ash får dessutom in en hel del folkrock i sina låtar. Det där lite halvt om halvt genomskinliga medeltidstemat är inte så där jättedumt alla gånger. Men det räcker inte.

För på andra ställen låter det som vanlig boogierock. Oinspirerat. Det är nästan så jag blir tveksam till att kalla det här progressiv rock.
Det lyfter aldrig.
Det blir tråkigt.

Nr: 194/2000