Ett mästerverk av Costello

Det är väldigt lätt att i stundens hetta och med kort perspektiv kvickt som attans utropa någon platta till århundradets bästa, ett mästerverk eller en ny Sgt Pepper. För att något senare inse att det där egentligen bara var en övergående grej.

Men eftersom det gått 29 år sedan Elvis Costello släppte Imperial Bedroom 1982, känner jag mig rätt säker på det här. Den är ett mästerverk. Och fan vet om den inte är Costellos Sgt Pepper.

De som fattade grejen redan 1982 – när Costello kom tillbaka till popen efter utsvävningar i både soul och country – skakar väl bara på huvudet nu och flinar lite överlägset. Men det fular* jag i!

På den tiden letade jag obskyr amerikansk sydstatrock och gick igång på Dickey Betts gitarrsolon. Costello gav jag inget för, inte efter Get Happy, Trust och Almost Blue. Han fanns inte på kartan.

Imperial Bedroom har väl spelats en och annan gång. Men det är nog inte FÖRRÄN NU jag hajat hur bra den verkligen är.

Ärligt talat vet jag inte om det är hans allra bästa. Jag har inte hört hans senare.
Men JAG är beredd att jämföra den med This Years Model, Armed Forces och Blood & Chocolate. Så bra är den!

Och jag kan faktiskt inte svara på om den verkligen är hans Sgt Pepper.
Men varför inte. Varenda melodi håller ruggigt hög klass.

Den är dessutom mycket varierad med allt från jazzinspirerad pop, till snärtiga rocklåtar inspirerade av Beatles. Musiken är avskalad men oerhört genomarbetad.

Jag skulle nog kunna påstå att det är ett ambitiöst album, men utan att bli pretentiöst. Dessutom är texterna - som på 70-talet - precis så elaka och bittra att man bara ryser.

The Loved Ones är min absoluta favorit. Men jazziga The Long Honeymoon, coola Kid About It och poppiga Little Savage ligger inte långt efter. Man Out of Time är också en snygg liten rocker. En popklassiker kanske?

* Detta är jönköpingska...och betyder mer exakt - det skiter jag i!

Nr: 1646/2000