ELO – från progrock till synthpop

Electric Light Orchestra var i slutet av 70-talet och under nästan hela 80-talet ett av de riktigt stora. Jeff Lynnes bombastiska och pompösa blandning av pop och klassisk musik gick verkligen hem. Inte minst hängde det väl på att Jeff Lynne också hade ovanliga känsliga fingertoppar för det här med bra låtar.

Men när ELO en gång i tiden startade i Birmingham var det mest som ett litet kul sidoprojekt för Lynne - som då lirade med gruppen Idle Race - och Roy Wood, den vildögde galningen bakom The Move. Wood var dock inte nöjd med resultatet och hoppade av efter första plattan, men Lynne gav sig inte.

Det här är ELO:s skivutgivning från 1971 fram till 2001. Det finns recensioner om samtliga skivor som getts på vinyl (klicka bara på länkarna).

Ett galet experiment
Roy Woods ELO (No Answer, 1971)
No Answer anses av många gamla progrockare vara den enda bra plattan med ELO, givetvis beroende att Roy Wood var med och stökade till det.

Den här LP:n låter inte heller som något annat det ELO någonsin gjorde senare.

Artrockarna ELO
Chucken, Ludwig och Jeff (ELO II, 1973)
Jeff Lynnes känsla för Beatles (On the Third Day, 1973)
En natt i Long Beach (The Night the Light Went On, 1974)
ELO:s Eldorado (Eldorado, 1974)
Face the Music (Face the Music, 1975)

Det hände mycket under åren 1973 till 1975. Jeff Lynne experimenterade och testade sin musikaliska idé. Och det blev hela tiden bättre och bättre. Under den här tiden kom ELO:s kanske bästa album till, Eldorado.

ELO:s storhetstid
A New World Record (A New World Record, 1976)
ELO:s flyande tefat (Out of the Blue, 1977)

Det är för de här två plattorna ELO för alltid kommer att bli ihågkomna. ELO:s sound i sin fulländning, men också väldigt kommersiellt.

Det var nu bandet slog på allvar i USA och låtarna spelades på varenda danstillställning och disktoket med den allra minsta självaktning.

ELO goes disco
ELO:s DISCOvery (Discovery, 1979)
Välkommen till Xanadu (Xanadu, 1980)

Det här med disco och ELO är en tanke inte alla köper. Men faktum är att Jeff Lynne vid den här tiden var klart influerad av grupper som ABBA och kanske Earth Wind and Fire.

Det finns säkert en del som gillar de här plattorna – man upphör aldrig att bli förvånad – men inte är de några större musikaliska milstenar. Xanadu får nog räknas som ELO:s absoluta bottennapp – All Time High!

Lynne lirar synthpop
ELO:s bästa 80-talare (Time, 1981)
Buggkurs med Jeff Lynne (Secret Messages, 1983)
Dålig tajming av Jeff Lynne (Balance of Power, 1986)

Steget mellan disco och synthpop är inte långt. Jeff Lynne ser till en början ut att ha hittat helt rätt med Time, som är en lysande synthpop-skiva. Men det där tar ELO snabbt död på med Secret Messages, som är hemsk. Balance of Power blev 1986 gruppens egentliga avslutning.

Ett utdraget avsked
Jeff Lynnes enda soloplatta (Armchair Theatre, 1990 )
ELO utan Jeff Lynne (Electric Light Orchestra Part Two, 1991)

Det var säkert svårt för både Jeff Lynne och Bev Bevan (som varit med från början) att släppa ELO. Bevan fortsatte under 90-talet att ge ut skivor under namnet ELO Part Two.

Lynne gjorde en soloplatta, eller två...2001 kom den än så länge sista ELO-skivan, mer eller mindre en soloskiva av Lynne...Zoom...