Sparks och Depeche Mode

SPARKS – WHOMP THAT SUCKER – 1981

Whomp That Sucker är en av mina favoritskivor med Sparks efter storhetstiden på 70-talet. Efter några år ägnat sig åt något som närmast kan betraktas som eurodisco kom de delvis tillbaka till originalsoundet.

Whomp That Sucker är roligare än föregångarna Terminal Jive och No 1 In Heaven där bröderna Mael samarbetat med eurodiscokungen Girogio Moroder. LP:n tar sikte mot nya mål, där depressiv synthrock med Depeche Mode som förebilder var en del.

Men skivan har också hämtat inspiration från bandets stora 70-talsalbum Kimono My House och Propaganda. Den lite oväntade mixen blir riktigt spännande och Sparks kan presentera en rad märkliga låtar där Wacky Women, som är så bra att den kanske till och med kunde ”platsat” på Propaganda, är LP:ns absoluta höjdpunkt.

Tips For Teens, The Willys och That´s Not Natassia är andra. Texterna är så klart humoristiska, bitska och ironiska, vilket gör att man hela tiden sitter och fnissar lite för sig själv. I Married A Martian är ett bra exempel.

Det stora felet med Whomp That Sucker, vilket gör att skivan inte alls når till samma höjder som Kimono My House eller Propaganda, är att låtarna kan bli tjatiga i längden. Albumet bygger på rytmer och fräcka riff, men när en och samma rytm upprepas allt för många gånger blir det jobbigt att lyssna.

Upstairs har allt som en bra låt behöver, men när samma sekvens kommer tillbaka gång efter gång tappar den all sin glans. Så är det tyvärr med nästan alla låtar på skivan. Det är därför man inte kan ställa Whomp That Sucker på samma hyllplan som Kimono My House, Propaganda, Big Beat eller ens Indiscreet.

Nr: 2095/2222