Ramses var inte ensamma

RAMSES – ETERNITY RISE – 1978

Om det finns något som kan kallas mainstream kraut så är tyska Ramses en värdig representant. Det är musik på gränsen till kraut, men allt för mycket symfonisk rock för att ge musiken den styrka och kraft som kännetecknar krautrocken.

Av någon anledning får jag för mig att jämföra den här skivan - som är andra plattan med Ramses och följaktligen inte lika intressant som bandets första - med den musik Yes åstadkom i slutet av 80-talet. Alltså anonyma progrockskivor som Big Generator och 90125 där Trevor Rabins gnisslande gitarr fick detta gamla progrockband att låta som ett medelmåttigt metalband från 80-talet.

Inte för att Ramses var före sin tid, nej då, så roligt är det inte. De går bara ungefär samma väg som 80-talets Yes och verkar leta efter de enkla lösningarna.

Om det beror på dålig fantasi eller bristande kunnande får nån annan svara på. Jag menar att Ramses ändå gör sin grej med stor teknisk skicklighet, men att den rätta känslan aldrig infinner sig.

Låtarna på Eternity Rise blir därför bara ”trevliga” utan att på något sätt väcka något större intresse hos mig. Det är sjysst symfonisk hårdrock slash krautrock men inte jämförbar med genrens riktigt stora.

Men å andra sidan var det inte många gamla krautrockband som orkade hålla stilen så sent som 1978, så Ramses var definitivt inte ensamma. Jane var inte bättre i slutet av 70-talet, inte Birth Control heller och absolut inte Amon Düül 2.

Nr: 375/2222