ZZ TOP – ANTENNA – 1994
Jodå, visst är Antenna fullmatat med benknäckarriff och fläskbensfeta gitarrsolon. Så som det ska låta på ett ZZ Top-album post-Eliminator. Antenna är ett i raden av synthbaserade tunga skivor från texasskäggen. Men jag kan inte påstå att det är någon av mina favoriter.
ZZ Top har nämligen en lite obehaglig tendens att hela tiden ta den enklaste vägen. Ofta har det varit en framgångsrecept, deras plattor hyllas nästan alltid, ibland lite väl onyanserat. De enda gångerna de tre skäggen inte gjort det lätt för sig, Tejas och Degüello, har det inte heller gått särskilt bra.
Därför är det inte ett dugg överraskande att Antenna låter som den gör. Ja, jag vet att den här skivan av ganska många hyllas som ett av ZZ Tops stora album, men jag tycker inte så.
En av orsakerna till hyllningarna är att skivan sägs vara en tillbakagång till bandets ursprungliga bluesrocksound. Ett sound som ZZ Top själva letat efter ända sedan 1983 och Eliminator. Jag tycker inte det går fram.
Jag ser i stället Antenna som en direkt fortsättning på i mina ögon tveksamma plattor som Recycler och Afterburner. Alltså hård, synthig 80-talsrock.
Det är möjligt att min lite griniga attityd till Antenna bottnar i en konsert jag såg med ZZ Top i mitten av 90-talet, under deras Antennaturné i Europa. Spelningen på Scandinavium i Göteborg var inget annat än skränig och alldeles för högljudd. Där spelade det ingen roll att ZZ Top rev av nyheter som Pincussion och Breakaway. Det gick inte att höra skillnad på låtarna.
Nr: 217/CD
Jodå, visst är Antenna fullmatat med benknäckarriff och fläskbensfeta gitarrsolon. Så som det ska låta på ett ZZ Top-album post-Eliminator. Antenna är ett i raden av synthbaserade tunga skivor från texasskäggen. Men jag kan inte påstå att det är någon av mina favoriter.
En av orsakerna till hyllningarna är att skivan sägs vara en tillbakagång till bandets ursprungliga bluesrocksound. Ett sound som ZZ Top själva letat efter ända sedan 1983 och Eliminator. Jag tycker inte det går fram.
Jag ser i stället Antenna som en direkt fortsättning på i mina ögon tveksamma plattor som Recycler och Afterburner. Alltså hård, synthig 80-talsrock.
Nr: 217/CD
Jag är kanske en minoritet, men Tejas har jag alltid varit svag för. Kanske just för att den framstår som lite ambitiösare än vanligt, med såväl udda instrument som invecklade trumrytmer. Snyggt utvikbart omslag på vinylen också. Men albumet har blivit lite styvmoderligt behandlat när de valt låtar till samlingsskivor.
SvaraRaderaHåller absolut med dej. Den är myckert bättre än vad de flesta påstår. Tejas är mitt favoritalbum med ZZ Top. Och på god andraplats vill jag nog placera Degüello.
Radera