Costello sopade ut punken

Han kunde suttit bredvid i bussen, eller gått förbi på gatan. En liten oansenlig välklädd gosse i kostym, med allt för korta byxben, slickat hår och för stora glasögon. En vilsekommen Buddy Holly-kopia. Ingen hade märkt honom.

1977, när Johnny Rotten regerade, läder och nitar var det senaste, rödgul tuppkam, trasiga jeans och svartmålade naglar var rockbandsuniformen, passade Elvis Costello inte in.

My Aim is True var den första krusningen i nya vågen, som blev skummet på vågtoppen. Och sedan slog in med sådan kraft att det tog andan ur kroppen.
Costellos debutalbum knackade på dörren när Damned, Sham 69 och Sex Pistols höll hov.

När Costello till slut blev insläppt (av Lasse som läste engelska musiktidningar och hade koll) tog han över och sopade ut punken på bakgården.
Spretig och ilsken, men framför allt smart och elak. My Aim is True satte fingret på det rätta stället. Dessutom kunde Elvis Costello både sjunga och spela, till skillnad från andra.

Elvis Costello sorterades i början av sin karriär in i punkfacket. När New Wave dök upp som ett eget fenomen passade det honom perfekt. Han placerades i samma fålla som Graham Parker och Joe Jackson - Angry Young Men, som hade något att säga.

Elvis Costello gick dock vidare och har genom åren gjort plattor i flera olika genrer. Han har samarbetet till exempel både med Burt Bacharach och Paul McCartney.
Men det är för debuten jag minns honom bäst. My Aim is True kryllar av bra låtar, Alison är fortfarande en av hans allra bästa.