Iko Iko

Iko Iko slog stort när tjejgruppen Dixie Cups från New Orleans 1965 spelade in den. En kul liten låt med sväng och glimten i ögat och dessutom en sjysst uppföljare till singelhiten Chapel of Love. Låten handlar om en kollision mellan två paradgrupper under Mardi Gras i New Orleans.

En som blev ordentligt förvånad var rhythm´n´Blues-artisten James Sugar Boy Crawford. Det var nämligen hans låt, fast med annat namn och tjejerna i Dixie Cups stod som låtskrivare.

Han skrev låten redan 1953 och döpte den då till Jock-A-Mo. I Sugar Boys version var den något helt annat, en gungig r´n´b-låt fullmatad med Louisianas blodfyllda musiktradition.

Eftersom detta hände i USA hamnade saken naturligtvis i domstol. Barbara Ann Hawkins i Dixie Cups berättade att hon hört sin mormor sjunga låten. I en paus under en inspelningssession i New York började de tre tjejerna gnola på låten, kom igång ordentligt, började sjunga och ackompanjera genom att slå takten med trumpinnar mot askfat.

Vad de inte visste var att teknikerna spelade in alltihop. Det blev så bra att de bestämde sig för att ge ut inspelningen. Eftersom de inte visste vem som ursprungligen gjort den sattes gruppen som låtskrivare.

Sugar Boy Crawford tyckte kanske att det hela inte var så petigt. När domstolen beslutade att han skulle få 25 procent av intäkterna, men att Dixie Cups fortfarande skulle stå som upphovsmän, nöjde han sig med det.

Dr John ställde saken till rätta. När han 1972 spelade in låten gjorde han den precis som Sugar Boy. En sugande, ångande och frustande r´n´b-låt. På LP:n dr John´s Gumbo (1972) angav han dessutom Crawford som låtskrivare. Låten kom tack vare honom tillbaka till sin rätta plats, New Orleans bakgator.

Genom åren har en lång rad artister försökt sig på Iko Iko. Willy DeVille gjorde en lysande cover och Grateful Dead spelade den under en tid på samtliga sina konserter. Men varför Cindy Lauper spelade in den begriper jag inte...