Jag är Ozzy

Har precis läst Ozzy Osbournes självbiografi Jag är Ozzy, som i dagarna kom ut i bokhandlarna.
Som väntat ett frosseri i alkohol, knark, sex, vilda fester och mycket rocksnack givetvis. Ozzy levde upp till rockmyten på allvar och körde hela vägen till gränsen.

Men boken är också intressant ur ett musikhistoriskt perspektiv. Här finns kanske en del av svaret på varför den brittiska rockrevolutionen i slutet av 60-talet var så massiv och så många nya stjärnor dök upp nästan samtidigt. Led Zeppelin, Deep Purple, Status Quo och givetvis Black Sabbath kom från de brittiska industristädernas bakgator. Det blev de smältugnar som formade banden och deras musik. Som till slut vände upp och ner på allt som då kallades rockmusik.

Black Sabbath kom från birminghamförorten Aston, en skitig förort där ett jobb på fabrik eller kåken var de enda framtidsutsikten för ungdomarna som växte upp där. Ozzys självbiografi har en del av svaret. Han provade förresten båda innan han skaffade sitt eget PA.
Det var samma fenomen som skapade alla ryska hockeystjärnor under sovjettiden. Desperation. En väg ut ur misären och en möjlighet till ett annat liv.

Black Sabbath blev chansen för Ozzy, Toni Iommi, Geezer Butler och Bill Ward. De tog den. Så vida pass.