AC/DC överlever allt

AC/DC har sett ut att vara slut så många gånger. När Bon Scott dog trodde alla att bandet gjort sitt. Men Brian Johnson tog över och levde upp till alla förväntningar, och mer.
På 80-talet gick bandet rejält på tomgång och fick ur sig svaga Flick of the Switch och Fly on the Wall. Då trodde i alla fall jag att det var över.

Men AC/DC kom tillbaka, The Razor´s Edge tog död på all kritik. Det året såg jag AC/DC live i Scandinavium. Den totala energiurladdningen glömmer jag aldrig. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag upplevt.
Men när Ballbreaker kom 1995 var jag övertygad om att det var sista dödsrycket. Brian Johnson lät lite väl raspig.
Men inte.
AC/DC lever.

Angus Young är efter 40 år på scenen lika laddad med energi som förr. AC/DC levererar konserter/shower som är något av det bästa som finns på den här planeten. Fullt ös och inte en död punkt.

Angus Young far runt på scenen som en galen råtta. AC/DC gör det med distans och humor. För vilken annan rockartist idag skulle våga gå upp på scenen med ett par patetiska djävulshorn i plast i pannan, och garva åt det.


Det är bara att ställa sig upp och applådera åt detta världens främsta liveband vid sidan av Rolling Stones. En av de sista elefanterna dansar fortfarande. Let There be Rock.

Detta skrev jag efter att ha sett en AC/DC-konsert på SVT1, inspelad i Rom eller nåt sånt 1996. De lär dessutom ha kört riktigt hårt när de spelade i Stockholm i torsdags.

Det ska tilläggas att jag inte är något större AC/DC-fan. Jag har en del av deras plattor. De första, med Bon Scott, gillar jag bäst, Highway To Hell, Let There Be Rock och Dirty Deeds.

Den stora bilden är hämtad från Wikipedias öppna bildbibliotek.