Övermodiga glammare

I mörka solbrillor, ta mej faen lila läderbrallor och tajta leopardmönstrade t-shirts, dök plötsligt Sweet upp i min skivsamling. De parkerade i den gröna sammetssoffan, bredde ut sig och rökte konstiga utländska cigaretter.

Den där singeln Ballroom Blitz ekade mellan betongväggarna i källaren. Det gick väl att stå ut med, för all del. Men när de fick för sig att om och om igen släppa ner pick-upen på Desolation Boulevard och tidningen Poster absolut ville fotografera Andy Scott naken i soffjäveln, fick jag nog.

”Are You Ready Steve, Ah ha”-skivan gav jag bort och Desolation Boulevard gömde jag längst bak bland mina billiga Top of the Pops-plattor. He he.

Till slut fattade de övermodiga glammarna. De tog sitt plastiga pick och pack och försvann som bedagade primadonnor genom dörren.
Jag hörde att de bankade på hos grannen. Men där var det ingen som öppnade.

Sweet började som ett tuggummipopband i slutet av 1960-talet och fick tidigt flera hits, Big Wam Bam, Coconut, Poppa Joe var några av dem.

Sweet tröttnade dock på imagen och soundet och ville, mot skivbolagets önskan, satsa mer på hårdrock. Ballroom Blitz kom 1973 och var en av bandets första lite tyngre rocklåtar.

Desolation Boulevard släpptes 1974 och innehöll bland annat singeln Fox on the Run. Då ville Sweet kalla sig hårdrockband.