Kreativt, smart och avantgardistiskt

En gång i tiden var Roxy Music ett oerhört bra band. Inte särskilt länge kanske, bara några år i början av 70-talet.

Jag pratar nu om Roxy Musics tre första album; Roxy Music från 1972, For Your Pleasure från 1973 och Stranded från senare samma år. De är riktigt, riktigt bra.

Debutplattan är den märkligaste. Det Ferry och Eno gjorde då lyckades de aldrig upprepa senare.

För den som nu hör plattan för första gången låter den kanske bara konstigt och inte så där jävla innovativ. Men man ska komma ihåg att den kom redan 1972, långt innan synthar, datorer och andra tekniska finesser, och långt innan popmusiken letade sig in på de här vägarna.

Jag tycker dessutom att det var oerhört modigt av Roxy Music. När skivan kom ut var gruppen nästan helt okänd och hade innan skivinspelningen egentligen bara gjort ett par livespelningar.

Plattan var banbrytande, absolut! Jag vill nog gå ännu längre och påstå att det är ett revolutionärt album. Förmodligen var det enda gången Brian Eno fick så fritt spelrum i Roxy Music som han fick här.

Han processar ljuden genom sina maskiner och får fram ljudlandskap som aldrig gjorts tidigare. Det är kreativt, smart, avantgardistiskt och så in i helvete mycket nytänkande.

Det är faktiskt nästan så den går över gränsen. För det här är inte lättlyssnad pop. Och skivan går definitivt inte att jämföra med gruppens disco-pop-skivor på 80-talet.

Men alla låtarna, med något undantag, är små mästerverk. Bara ett par exempel. Inledningsspåret Remake/Remodel är våldsam och rå, där Enos galna ljudexperiment är hur spännande som helst.

If There Is Something är en märklig tredelad skapelse, där varje del är häftig på sitt eget sätt. Skivans stora låt är Virginia Plain (som dock inte var med på den första utgåvan av LP:n), en perfekt synk mellan Ferry och Enos egenheter som tillsammans blir ruggigt bra.

Är det nån Roxy Music-skiva man ska ha i sin ägo, då är det den här!