Open Road och Windy Daze

Herrejävlar! Var har Open Road och deras album Windy Daze varit hela mitt liv! Skivan kom 1971 och jag har inte hört den förrän nu.
Och varför har jag aldrig hört talas om detta briljanta lilla brittiska popband förrän 40 år för sent!

De senaste dagarna har jag bara lyssnat på Windy Daze. För när jag väl började gick det inte att sluta. Så jag tänkte att jag skulle få ett stopp på det nu när jag väl skriver om skivan.

Men jag är definitivt inte säker på att det går vägen. Jag hittar hela tiden nya grejer på Windy Daze som jag bara måste lyssna på.

Det konstiga är att sångaren i Open Road påminner mej om Sveriges äldste tonåring, Håkan Hellström.
Och så spricker rösten när han går upp i falsett. När Hellström gör så brukar jag ha rätt svårt för det. Men här är det skillnad.

Varför är lite svårt att förklara. För det är ingen trallpop som sätter sig direkt, eller nåt annat sånt där uppenbart. Vid en första lyssning känns skivan ganska svår och otillgänglig. Men den tar sig, som sagt...

Jag hittar influenser från Donovan, men även Rolling Stones verkar ha varit en av förebilderna, för att inte tala om...Peter Gabriel kanske.

Rätt proggigt alltså, nästan lite Canterbury på sina ställen.
Låter det inte spännande?

Ta bara den där feta orgeln som dyker upp lite här och var. Eller en jazzig elgitarr som smyger sig in emellanåt, eller varför inte...en ohyggligt charmig stämsång till akustisk gitarr, lite falskt men ändå...eller när sångaren ”Candy” John Carr i låten She´s My Sister låter nästan som Mick Jagger gör i Midnight Rambler (men på Mystic Woman sjunger han som om han vore lillebrorsa till Neil Young).

Open Roads enda album kom ut 1971, och på den tiden var man tvungen att ha en sångare som kunde sjunga, utom om man hette Bob Dylan och redan var större än Jesus.

Så det hjälpte inte ett dugg att ett par av grabbarna i Open Road varit med och kompat bakom Donovan, det blev bara en LP för deras del.

Det är just för den där Donovan-prylen den här skivan är rätt eftertraktad bland samlare, har jag läst mej till. Dessutom gav inte det lilla obskyra skivbolaget Greenwich Gramophone Company ut den i särskilt många exemplar. En dyring med andra ord. Som ska stå bland mina rariteter (när jag blir färdig med den...).