U2:s Boy

Det första jag slås av när jag lyssnar på U 2:s debutplatta Boy är en sak.
DET LÅTER PRECIS LIKADANT HELA TIDEN.
Jag kan fan i mej knappt skilja låtarna åt. Jag är ledsen, men så är det.

Ändå ansågs det här vara ett lysande debutalbum av alldeles särdeles unga och begåvade gossar på sin tid. Den här skivan har hyllats av mer än en kritiker.

Och missförstå mig inte för mycket. Jag tycker faktiskt det här är en hyfsat bra platta, en av U 2:s bästa. Det är till exempel bra tryck i I Will Follow.

Men vad var det då för nytt de här irländska gossarna egentligen kom med 1979?

Efter att ha spelat igenom plattan ett antal gånger har jag kommit fram till detta:
INTE ETT DUGG!


För utan tvekan har U 2 hämtat hela sitt register från sånt som redan fanns.
New wave så klart. Police, men hallå!
Talking Heads, absolut.
David Bowies tyska år, lätt. Heroes...
Och en hel del punk. Här finns både Sex Pistols och Clash och...

Nej, nåt musikaliskt revolutionerande band var inte U2, långt ifrån. Däremot var de väldigt bra på en sak – att kombinera och plocka de bästa sakerna från andra.

Där ligger U2:s storhet för mig – åtminstone på Boy.