Trots Let It Grow – EC:s super- och värstingballad, hans Hotel California eller Stairway to Heaven. Det är en av mina absoluta favoritlåtar. En sån där man kan lyssna på när som helst och nästan hur ofta som helst. Den är alltid lika fantastisk.
Förmodligen var det väl också den som fick folk att få upp ögonen för reggae och Bob Marley. En klassiker, absolut.
Trots att Clapton kör ett par riktigt fräcka blues-låtar, Robert Johnsons Steady Rollin´ Man och Elmore James I Can´t Hold Out.
Jag är ändå inte nöjd med 461 Ocean Boulevard. Och ändå vet jag, det är ett av EC:s bästa album. Kanske är bara Slowhand något vassare.
Kanske är den lite för alldaglig?
För den hamnar nånstans mittemellan. Clapton blandar och lirar blues, country, reggae och pop. Så för mig blir det därför en vanlig pop-skiva.
Flera av låtarna fladdrar bara förbi med ett litet jaså hängande i luften, Get Ready (en duett med Yvonne Elliman) till exempel. Visst är det bra, men inte så där överväldigande som man vill ha sina Clapton.
Kanske är det för att han inte lirar gitarr?
Jo, självklart gör han det. Men jag vill ha mer. Mer solon, mer av Claptons bländande spel. Fast så är det å andra sidan på nästan alla clapton-album.
Kanske har jag för höga förväntningar på 1974 års bästa album?
Precis så är det! Ganska alldagliga låtar, lite lågmält, bränner till ibland men på tok för sällan.
SvaraRaderaSå tycker jag man kan sammanfatta E.C.s soloskivor, med ett lysande undantag "Back To The Cradle" där jag tycker att han verkligen lyfter fram sitt gitarrspel.
Tycker för övrigt att hans liveskivor är bättre än studioplattorna,lite mer nerv. Men så är det ju för det mesta med alla artister.
Just one Night en skiva i smak.
SvaraRaderaJeff Christer.