Det är skivan som 1971 gjorde Allman Brothers till sydstatsrockens första och ojämförligt största band. Det är en oförglömlig liveskiva som 40 år efter fortfarande är ohygglig.
En sådan skiva skulle aldrig kunna göras idag. Inte nu när en rocklåt inte får vara längre än tre minuter och enligt alla godkända mallar måste innehålla ett visst antal höjningar, sänkningar och ett antal standardiserade verser.
At Fillmore East är en dubbel-LP. Här finns - på fyra LP-sidor - bara sju låtar. Tre av dem är fyra till fem minuter långa. Resten är ohyggliga gitarrjam. Stormy Monday, åtta minuter, In Memory of Elisabeth Reid 12:46, sanslösa Whipping Post 22:40 och mästerverket, otroliga You Don´t Love Me.
Duane Allman var bara 23 år, men en gitarrist av guds nåde. You Don´t Love Me är 19, NITTON, minuter lång. Det gitarrsolo han river av i mitten av denna liveinspelning finns inget motstycke till i southern rock. Så naket, avskalat och känslosamt, fantastiskt och ohyggligt.
Nej, inte ohyggligt, det är ett överjävligt gitarrsolo. Den som inte får rysningar längs ryggraden av detta är inte vid sina sinnens fulla bruk eller går på tung nervlugnande medicin.
Att hata den är lättare.
Du skriver:
SvaraRadera"En sådan skiva skulle aldrig kunna göras idag. Inte nu när en rocklåt inte får vara längre än tre minuter och enligt alla godkända mallar måste innehålla ett visst antal höjningar, sänkningar och ett antal standardiserade verser."
Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om detta. Visst, de stora multinationella skivbolagen kanske inte ger sina artister samma kreativa frihet idag. Kommersialismen och businesstänkandet har kanske blivit ännu starkare.
Men å andra sidan har modern inspelningsteknik och möjligheten att marknadsföra sig och sprida musik via nätet öppnat helt nya möjligheter för småbolag och fristående artister.
Alltså: Ett storbolag skulle idag troligen bedöma det som kommersiellt omöjligt att ge ut en liveskiva där ett rockband svävar ut i 20 minuter långa gitarrimprovisationer. Å andra sidan kan du säkert hitta massor av sådana utgåvor från småbolag på nätet, dvs. inspelningar där artister haft fullständig kreativ frihet att göra precis vad de vill, utan att ta hänsyn till vad skivbolagets marknadsavdelning bedömer som säljande.
Visst är detta ett mästerverk. Och originalet på rosa Capricornetikett har du också. Stiligt! Sedan tänkte jag bara påpeka att Duane är med även på liveskivan "Eat a peach". Visserligen släpptes den efter hans död, men den innehåller inspelningar som blivit över från denna.
SvaraRaderaDu har ju så klart rätt Jonas. det glömde jag. Och jag som spelade Eat a peach för bara några dagar sen...
SvaraRaderaOch Anonym. Det var just det där med skivbolagen jag tänkte på.
Att det finns en helt annan frihet nu för ALLA, på nätet är väldigt väldigt bra, men lite en annan sak.
Det görs en väldigt massa bra musik nu för tiden. Det är bara det att det är så otroligt mycket, att man förmodligen missar det mest intressanta. Det blir bara ett enda brus...
Jo, du har rätt i att det är svårt att få en överblick över dagens enorma utbud. Själv älskar jag i detta avseende Internet. Jag ägnar nästan dagligen någon timme åt att surfa runt på musikbloggar och läsa om/lyssna på/ladda ner en massa intressant musik som jag annars hade missat.
SvaraRaderaMen att orientera sig i dagens väldiga utbud kräver tid och engagemang, och man får acceptera att man aldrig kan ha koll på allt hur mycket tid och engagemang man än investerar. Jag har kompisar som känner precis som du - de vill engagera sig men har inte riktigt orken. Istället fördjupar de sig i musik de redan känner till, och gräver ner sig bland sina gamla vinyler från 60- och 70-talen. Det är förstås inget fel i att göra det, men själv har jag fortfarande kvar suget efter att upptäcka ny musik och vidga mina vyer.
He, he, där satte du analysen på precis rätt ställe.
SvaraRaderaOch så har du så klart rätt i att det finns massor med bra musik där ute i cyberrymden...
Men att det gäller att engagera sig för att hitta den.
Det svåra för musiker och band idag är att nästan allt finns tillgängligt och att det är så lätt att få tag på, även urgamla grejer. De får väldigt mycket att konkurrera med...både gammalt och nytt...med andra ord.
Förr var det lite enklare för musikerna. Då var ju lyssnaren tvungen att rent fysiskt skaffa musiken på vinyl (eller cd) för att kunna jämföra. Och det var inte alltid så lätt...om inte annat blev det dyrt...
Men jag upplever faktiskt (!) att många band idag är bättre (både tekniskt och musikaliskt) än många av "mina" gamla hjältar. Trots det är de inte i närheten av samma berömdhet, eller vad man ska kalla det.