18 år är en lång tid

American Dream från 1988 är en platta de flesta Crosby Stills Nash & Young-kännare brukar fnysa föraktfullt åt. Den har inte särskilt gott rykte.

Den är bättre än folk säger. Ta dig lite tid att LYSSNA på den. Det är en skiva som växer.

Men tänk på ett par saker.
Den här plattan kom 14 år efter den senaste skivan med den här synnerligen dynamiska kvartetten. Förväntningarna var 1988 oerhörda. I alla fall kände jag det så. Det här var en skiva jag gick och VÄÄÄNTADE på.

Men när den till slut fanns i skivaffärerna blev den en besvikelse. För den låter inte alls som Deja Vu från 1970 eller som nån annan tidigare platta David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young gjorde tillsammans. Men va fan, 18 år är en lång tid.

Sen måste man tänka på att skivan gjorde i slutet av 80-talet. Då skulle musik låta så här. Så oerhört välkammat och trevligt producerat. Gärna med så mycket pålägg av allt man bara kunde tänka sig, körer, synthar, violiner.

På den tiden lät såna grejer BRA i folks öron (vilket man kanske tycker är konstigt nu för tiden, men va fan, det finns ställen i världen där folk käkar hund...och tycker det är en delikatess).

Men tänk bort det där och lyssna på låtarna bakom produktionen. Då blir American Dream inte alls nån dålig platta. Då går den att uppskatta.

När jag gör på det sättet blir titelspåret American Dream en rätt bra Crosby Stills Nash & Young-låt. Framför allt blir Neil Youngs bidrag till skivan läckra, This Old House inte minst. Och givetvis Feel Your Love. Han kan göra bra låtar den snubben!
Crosbys låt Compass förtjänar också att nämnas.

Sen slås åtminstone jag av att de låtar Graham Nash har med är så pass bra som de är. Soldiers Of Peace, absolut. Fan, det låter nästan som Hollies.

Och den där sköna mixen av amerikansk folkrock och brittisk lättsockrade pop blir faktiskt inte helt fel.

Men jämför för allt i världen inte American Dream med Deja Vu. Då blir du besviken. De här gubbarna hade inte samma gnista 1988 som 1970. 18 år är en lång tid.