Pogues ännu bättre

If I Should Fall From Grace With God är den bästa skiva The Pogues någonsin gjorde. Jag säger detta direkt, så blir det ingen diskussion.

Visst var Red Roses For Me en ohygglig urladdning och Rum, Sodomy and the Lash en brutal och våldsam uppföljare.
Men här är Pogues bättre. Ännu bättre.

If I Should Fall From Grace With God är en oerhört snyggt gjord platta och något av det bästa Irland exporterat efter Guinness. Här finns så klart Pogues vilda folk/punk/rock-ursprung i låtar som Birmingham Six och The Broad Majestic Shannon.
Men soundet är läckert och...nja, kanske nästan tillrättalagt och välanpassat...


detta
mellanrum
ska
symbolisera
en
tankfull
paus…


Okej, det här är Pogues mest kommersiella platta. Så är det.
Men skit samma, varenda låt på den här skivan är lysande.

Shane MacGowan har nog aldrig varit bättre som låtskrivare. Han visar dessutom på en bredd i alla fall inte jag trodde han hade. Turkish Song of the Damned är österlänskt inspirerad, Fiesta är en spansk festsång och Metropolis snygg och fräck filmmusik.

Shane MacGowan är ingen bländande sångare, men Fairytale of New York inget annat än en mycket vacker låt. Det är en duett mellan honom och Kirsty MacColl som blev 1988 års mest spelade julsång.

Så jag säger det igen. If I Should Fall From Grace With God är Pogues bästa album. Och det inte bara för deras jävligt coola rockabilly-look på skivomslaget.