Man tvingas ta ställning

BJÖRK – DEBUT – 1993

Rolling Stone sågade Debut. Det skulle dem aldrig gjort idag. Men det var ett debutalbum där man tvingades att ta ställning. Är Björk en galning eller ett geni? Det finns hållbara argument för båda på Debut. Rolling Stone valde det första.

Jag håller mig dock till det senare, har ju facit i hand så att säga. Inte bara för att jag i samlingen har flera av Björks album och att det då i sig skulle framstå som tokigt, utan för att jag gillar det här. Det känns lite konstigt att konstatera eftersom jag egentligen aldrig varit särskilt intresserad av experimentell electronica.

Det ska dock sägas att jag inte tål mycket mer än Debut, det är så långt jag går. Det är därför jag har lite svårt med tillvänjningen av en del andra Björkalbum, där hon skruvat till tillvaron än mer.

Men Debut tycker jag bra om, även om jag nog inte gjorde det från början utan fick vänja mig lite i taget. Tack och lov hade jag då redan haft en viss vana tack vare Sugarcubes, även om Björk ensam är något helt annat än med Einar och de andra i bandet.

Björks spruckna sångröst är oerhört viktig för hennes album. Men de som påstår att musiken i sig därför inte är särskilt intressant håller jag inte med.

Det är naturligtvis kombinationen som skapar det där suggestiva soundet och de låtar, melodier som letar sig ner till ett plan där man uppfattar dem mer känslomässigt än bara som ljud och effekter.

Det går givetvis att lyssna på Debut som vilket popalbum som helst, men upplevelsen riskerar då att bli ganska platt. Det är inte ett album man ska försöka analysera samtidigt som man lyssnar. Då missar man poängen.

De gånger Debut funkar bäst, och Björks andra album också för den delen, är när man slappnar av och helt släpper taget. Det är då låtar som Human Behaviour, Venus As A Boy, There´s More To Life Than This och Come To Me blir som bäst.

Nr: 300/2222