JOE WALSH – SONGS FOR A DYING PLANET – 1992
Zappa konstaterade att det finns plats för humor i rockmusiken. Joe Walsh tog självironin till nya höjder och hans sympatiska humoristiska ton var något jag gillade i hans skivor från 70-talet.
På Songs For A Dying Planet, som är av betydligt senare datum, försöker Walsh upprätthålla den attityden. Men den här gången funkar det inte. Joe Walsh ironi känns lite platt och påklistrad, inte särskilt äkta. Det är synd, för Sngs For A Dying Planet börjar väldigt.
Inledningen med två svettiga rockers Shut Up och Fairbanks Alaska var det som fick mig att köpa skivan när jag lyssnade på den med hörlurar på Mega Hertz i gamla Domushuset i Jönköping. När jag kom hem upptäckte jag Coyote Love, som jag fortfarande tycker är riktigt vass.
För er som inte var med på den tiden kan jag berätta att det var så man köpte musik förr, i affärer som typ Mega Hertz, och man fick lyssna på skivorna först om man ville. Den förmånen utnyttjades.
Jag vågar inte räkna på hur många timmar av min gymnasietid och senare också som spenderades i hörlurar i diverse skivaffärer i Jönköping, och Huskvarna, men det är förmodligen mer än vad som skulle ansetts nyttigt.
Joe Walsh hade jag en period ganska bra koll på. Jag började leta efter hans skivor när han hoppade in som gitarrist i Eagles. Det är ganska lätt att höra om en eagleslåt kom till innan Joe Walsh eller när han var med, hans gitarrsound är ganska speciellt. Det soundet hade han ggivetvis på alla sina soloalbum också, som var blivit ganska många till antalet enom åren.
Songs For A Dying Planet är dock inget av de album som samlare behöver känna är direkt nödvändigt. Jag tycker inte man missar särskilt mycket, förutom de där två första låtarna.
Gitarren låter bra, Walshs röst är precis lika raspig som alltid.
Men låtarna håller inte nån högre kvalitet. Och när Walsh den här gången inte heller verkat få nån ordning på texterna blir det ett ganska såsigt album. Å andra sidan kan man uttrycka det så här. Joe Walsh har gjort sämre plattor. Men han har gjort bättre också.
Nr: 104/CD
Jag har skrivit om albumet tidigare, men har nu lyssnat på det igen.
Zappa konstaterade att det finns plats för humor i rockmusiken. Joe Walsh tog självironin till nya höjder och hans sympatiska humoristiska ton var något jag gillade i hans skivor från 70-talet.
Inledningen med två svettiga rockers Shut Up och Fairbanks Alaska var det som fick mig att köpa skivan när jag lyssnade på den med hörlurar på Mega Hertz i gamla Domushuset i Jönköping. När jag kom hem upptäckte jag Coyote Love, som jag fortfarande tycker är riktigt vass.
Jag vågar inte räkna på hur många timmar av min gymnasietid och senare också som spenderades i hörlurar i diverse skivaffärer i Jönköping, och Huskvarna, men det är förmodligen mer än vad som skulle ansetts nyttigt.
Joe Walsh hade jag en period ganska bra koll på. Jag började leta efter hans skivor när han hoppade in som gitarrist i Eagles. Det är ganska lätt att höra om en eagleslåt kom till innan Joe Walsh eller när han var med, hans gitarrsound är ganska speciellt. Det soundet hade han ggivetvis på alla sina soloalbum också, som var blivit ganska många till antalet enom åren.
Men låtarna håller inte nån högre kvalitet. Och när Walsh den här gången inte heller verkat få nån ordning på texterna blir det ett ganska såsigt album. Å andra sidan kan man uttrycka det så här. Joe Walsh har gjort sämre plattor. Men han har gjort bättre också.
Nr: 104/CD
Jag har skrivit om albumet tidigare, men har nu lyssnat på det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar