CORNUCOPIA – FULL HORN – 1973
Ett högoktanigt krautrockalbum. Musiken står aldrig stilla utan rör sig hela tiden framåt på väg mot nya oväntade och spännde vändningar. Att lyssna på Full Horn är ett fantasifullt äventyr för den krautrockintresserade.
Cornucopia är helt inne på jazz-fusion-rock och experimenterar gärna med ljudeffekter och annorlunda instrument. Första sidans 20 minuter långa svit, epos, Day Of A Daydream Believer, har inget med The Monkees lilla popdänga att göra utan är en psykedelisk tripp som både känns drömskt behaglig med också ger tvivelaktiga ångestkänslor.
Musiken är påträngande och farligt. Med hörlurar på kan musiken kännas nästan farligt obehaglig, samtidigt som det inte går att låta bli att lyssna.
Helt klart är att Cornucopia skapat något tämligen egensinnigt som åtminstone jag har svårt att hitta likheter till. Möjligtvis kan jag åberopa andra tyska krutband inne på jazzimprovisationer som Annexus Quam och andra underligheter långt ute på kanten. Men inte något annat jag just nu kan relatera till.
Därför känns den här skivan väldigt spännande just nu.
Jag har redan lyssnat på den flera gånger i rad lyssnat på den, fascinerad, och gissar att jag kommer att göra det ett bra tag till. Men å andra sidan inser jag att det krävs uthållighet och ett synnerligen öppet sinne, vilket inte alltid är lätt att hålla uppe.
Sju man starka Cornucopia spelade bara in detta enda album och försvann sedan in i krautrockens syrefattiga dimmor för alltid, vad jag vet. Jag hade dock gärna sett att bandet hunnit med att släppa några fler skivor än bara Full Horn.
Nr: 29/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar