One, two, three, FOUR

BEATLES – PLEASE PLEASE ME – 1963

One, two, three, FOUR. Paul McCartntey räknade, utan ha en aning om det, in starten på popvärldens än så länge mest framgångsrika karriär. I Saw Her Standing There var första låten på Beatles första LP.

Det mest roliga med skivan är dock att ingen i Fab Four givetvis hade en aning om var det skulle ta vägen när de spelade in de där låtarna till skivan. Så nånstans tycker jag mig kunna läsa in en del blyghet i musiken även om Beatles var fräcka nog att använda hela åtta egna låtar på skivan.

Det normala för alla brittiska popband i början av 60-talet var att göra andras låtar först och sen, om karriären gick uppåt, lite försiktigt testa med eget material.

Men inte Beatles alltså, vilket gjorde dem unika i 60-talets popvärld. Nej, Stones gjorde det inte, de vågade bara ta med två varav den ena gjordes tillsammans med Phil Spector. Deras debutplatta är full med covers.

Men Stones gjorde, som Beatles, snodde låtar och gjorde dem bättre än originalen, och på så sätt tog till sina egna. Vem kommer idag ihåg att det var Isley Brothers som var först med Twist And Shout, nej, det är ju en beatleslåt...

Det har sagts mycket om Please Please Me. Bland annat att det skulle vara Beatles minst lyckade platta (i konkurrens med Beatles For Sale). Det är så. Men bara om man jämför med det som Beatles senare skulle stadkomma.

I jämförelse med precis all annan popmusik från det tidiga 60-talet är Please Please Me en en fantastisk debut-LP. Möjligtvis går det att dela upp låtarna i två avdelningar – kanonbra låtar respektive alldagliga. Men det får vi nog skylla på bandets orutin trots att George Martin med varsam hand styrde Beatles åt rätt håll.

Please Please Me är så klart en alldeles oumbärlig skiva i min samling. Oavsett vad folk tycker eller inte är det en av hela popvärldens viktigaste milstolpar. Utan den här skivan vet man inte hur det kunde ha gått.

Nu för tiden vet vi betydelsen av Maccas inräkning av I Saw Her Standing There. Men om det var det som gjorde att den sedan blev en av Beatles mest önskade liveakter vet vi inte. Men vi vet dock att McCartney även under de allra senaste åren nästan alltid tagit med låten på sina konserter, 50 år senare.

Nr: 572/2222