Jag har en skiva med en grupp som heter Sunshine. Ett skotskt band som gav ut sin enda platta 1972. Jag tror inte många har den. Jag kan inte rekommendera den till någon. Det är en typisk debutplatta av ett band som inte riktigt visste åt vilket håll de skulle vända sig.
Lite bluesrock, lite glam, lite folkmusik, en och annan konstig ballad som för tankarna till tidiga Genesis (!) och för säkerhet skull har de slängt in en doakör med brudar som får det att låta som mörk soul på sina ställen.
Dessutom är inspelningen förvånansvärt kass. Ibland går ljudet knappt fram.
Men jag betalade ganska dyrt för den. Tog hjälp av Old Books & Records i Leeds.
Varför kan man fråga sig?
Svaret är enkelt. Detta är Jack Greens första platta. Han var 16 år när han spelade in den tillsammans med sina polare. Av någon outgrundlig anledning fick de chansen av Warner Brothers.
Jack Green har jag skrivit massor om. Men för er som inte följt med hela tiden:
Jag upptäckte hans musik med en skiva som heter Humanesque, som gavs ut 1980, mitt under nya vågen. Det är en lysande rockplatta. Ett av de bästa new wave-album som någonsin kommit ut, hävdar jag.
Jack Green gjorde flera bra grejer efter det, men lyckades aldrig slå igenom på allvar. Trots att han dessutom lirat med storheter som T Rex och Pretty Things. Numera gör han film och är långt borta från rockvärlden.
Skivan med Sunshine är av den anledningen kul att ha, för mig. Men det är ingen höjdare som sagt. Sunshines debut påminner mig lite om Mott the Hooples första plattor, inte bara för att en av grabbarna i Sunshine har en frisyr som påminner om Ian Hunter.
Ian Hunter och hans kompisar experimenterade i början av 70-talet med allt från hårdrock till pop och country. Innan de till slut, med stor hjälp, hamnade rätt.
Sunshine fick aldrig den uppbackningen. Så det blev inte mer än det här albumet. Men det är i alla fall Jack Greens första platta. Och det är stort.
Nr: borttagen ur samlingen då skicket var för dåligt.
Dessutom är inspelningen förvånansvärt kass. Ibland går ljudet knappt fram.
Men jag betalade ganska dyrt för den. Tog hjälp av Old Books & Records i Leeds.
Varför kan man fråga sig?
Svaret är enkelt. Detta är Jack Greens första platta. Han var 16 år när han spelade in den tillsammans med sina polare. Av någon outgrundlig anledning fick de chansen av Warner Brothers.
Jack Green har jag skrivit massor om. Men för er som inte följt med hela tiden:
Jag upptäckte hans musik med en skiva som heter Humanesque, som gavs ut 1980, mitt under nya vågen. Det är en lysande rockplatta. Ett av de bästa new wave-album som någonsin kommit ut, hävdar jag.
Skivan med Sunshine är av den anledningen kul att ha, för mig. Men det är ingen höjdare som sagt. Sunshines debut påminner mig lite om Mott the Hooples första plattor, inte bara för att en av grabbarna i Sunshine har en frisyr som påminner om Ian Hunter.
Ian Hunter och hans kompisar experimenterade i början av 70-talet med allt från hårdrock till pop och country. Innan de till slut, med stor hjälp, hamnade rätt.
Sunshine fick aldrig den uppbackningen. Så det blev inte mer än det här albumet. Men det är i alla fall Jack Greens första platta. Och det är stort.
Nr: borttagen ur samlingen då skicket var för dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar