En opålitlig sagofé

En eftermiddag var den där, halvpunktjejen Lene Lovichs debutalbum Stateless. Med fuktiga gröna ögon stirrade hon på mig.
Utan att tänka mig för tog jag hem henne. Sen var det för sent.

Som ett stripigt litet norskt skogstroll, en vacker men opålitlig sagofé, fanns LP:n liksom bara där i min gröna sammetssoffa och ritade krumelurer i mina böcker.

Ångande av kåthet stampade den i golvet, ryckte mig i håret och kunde till och med bita mig i handen om jag inte såg upp.

Jag försökte ignorera den och väntade på att den skulle sticka iväg med Wreckless Eric, Devo och andra konstiga postpunkplattor. Men Stateless var envis. My lucky numbers one, sjöng den med mörk och lockande röst.

Jag gav upp och gjorde som den ville. Det har jag alltid ångrat. Jag blev beroende, eller kanske förtrollad.

Men helt plötsligt var den borta.
Ett glittrigt skratt hördes mellan träden.

Brittiska rocktjejen Lene Lovich, som egentligen heter Lili-Marlene Premilovich och var uppväxt i USA, gav ut sitt första album 1979, Stateless. givetvis på Stiff Records.

Singeln Lucky Number blev det året en stor hit på postpunkscenen, men plattan kryllade av lysande irriterande punklåtar. Inledningsspåret, Home (is where the heart is), sätter Lovich direkt. Resten är precis lika bra.

Lene Lovich studerade på flera konst- och teaterskolor och var en säregen rocksångerska. Från hög falsett kunde hon falla till den djupaste tenor. Fascinerande och annorlunda musik som då fick utrymme på den brittiska rockscenen, där allt var tillåtet. Hon gav några år senare ut plattorna Flex och No Man´s Land i samma udda stil.