LED ZEPPELIN - LED ZEPPELIN - 1969
Den första pressningen av Led Zeppelin I drogs tillbaka nästan innan den hunnit ut. Page och grabbarna tyckte inte den turkosa texten syntes tillräckligt bra. När nån av de få skivorna nu kommer ut till försäljning kan priset sticka iväg långt.
Den andra pressningen fick orange text, men de missade en grej!
Led Zeppelin I från 1969 borde försetts med varningstext också.
HÖGEXPLOSIVT! LIVSFARA!
För det här är - som jag tycker - tidernas bästa hårdrockplatta.
Det finns tydligen en del Led Zep-fans som inte riktigt vill kännas vid den här skivan. Va fan!
Led Zeppelin blev aldrig bättre än så här. Visst, det finns senare låtar som är bättre, men de gjorde aldrig en hel LP som var lika bra.
Okej, efter första låten – Good Times Bad Times – är det nog ingen som skulle bli övertygad om det. Men sen!
Baby I´m Gonna Leave You, You Shook Me, Dazed and Confused. Tre låtar i rad. Det är nog den starkaste line-up jag någonsin hört.
Baby I´m Gonna Leave You - är väl egentligen en gammal folk-bluesklassiker. Men det är här Robert Plant sätter sina oh-ho och ah-ah-ha för första gången. Något som nu varenda rocksångare med bara lite självaktning måste använda sig av.
You Shook Me - är också en blueslåt, men jävlar vad tung Willie Dixons gamla låt blir med Led Zep! Bonzos trummor och John Paul Jones bas är grymma.
Dazed and Confused – Det är här Led Zeppelin sätter hela sitt unika sound! Låten är dessutom ohygglig, förmodligen hela 60-talets tyngsta rocklåt. Kristallklart, stenhårt, rått och gastkramande.
Ööh, och sen måste jag kanske nämna Communication Breakdown också. Led Zeps första singel. Den är på b-sidan.
Man kan bara lasta Led Zeppelin I för en enda sak:
Det finns en massa skitband som blev stora bara för att de tog all sin inspiration från den här skivan.
Nr: 865/2222
Den första pressningen av Led Zeppelin I drogs tillbaka nästan innan den hunnit ut. Page och grabbarna tyckte inte den turkosa texten syntes tillräckligt bra. När nån av de få skivorna nu kommer ut till försäljning kan priset sticka iväg långt.
Led Zeppelin I från 1969 borde försetts med varningstext också.
HÖGEXPLOSIVT! LIVSFARA!
För det här är - som jag tycker - tidernas bästa hårdrockplatta.
Det finns tydligen en del Led Zep-fans som inte riktigt vill kännas vid den här skivan. Va fan!
Led Zeppelin blev aldrig bättre än så här. Visst, det finns senare låtar som är bättre, men de gjorde aldrig en hel LP som var lika bra.
Okej, efter första låten – Good Times Bad Times – är det nog ingen som skulle bli övertygad om det. Men sen!
Baby I´m Gonna Leave You, You Shook Me, Dazed and Confused. Tre låtar i rad. Det är nog den starkaste line-up jag någonsin hört.
You Shook Me - är också en blueslåt, men jävlar vad tung Willie Dixons gamla låt blir med Led Zep! Bonzos trummor och John Paul Jones bas är grymma.
Dazed and Confused – Det är här Led Zeppelin sätter hela sitt unika sound! Låten är dessutom ohygglig, förmodligen hela 60-talets tyngsta rocklåt. Kristallklart, stenhårt, rått och gastkramande.
Ööh, och sen måste jag kanske nämna Communication Breakdown också. Led Zeps första singel. Den är på b-sidan.
Man kan bara lasta Led Zeppelin I för en enda sak:
Det finns en massa skitband som blev stora bara för att de tog all sin inspiration från den här skivan.
Nr: 865/2222
Ja jag är lessen men Led Zeppelin är i mitt tycke ett jävla skitband.
SvaraRaderaOch ungefär DÄR försvann väl den lilla internetvänskap vi hade byggt upp men Led Z sällar sig till den skara enormt överskattade band som jag har oerhört svårt att lyssna på. Kan bara inte med dom och trycker alltid av Rockklassiker när Zeppelin kommer genom högtalarna.
Andra band på den listan som jag kommer på just nu (och som utan pardon också trycks av när dom kommer på radion) är Rolling Stones, Bruce Springsteen (han behöver bara snyta sig på scen så får han 5+), Red Hot Chili Peppers, U2 och (lite otippat kanske) AC/DC som musikaliskt dog samtidigt som Bon Scott.
Nå, tillbaka till Zeppelin. Har haft "IV" på vinyl för längelänge sen men sålde den pga av dess monumentala uselhet och har även ägt dubbel-CD:n "Remasters" men gav bort den till en kompis av samma orsak.
Sorry.
He he.Tycker vi kan behålla vår internetvänskap ändå, det är ju bara musik trots allt.
SvaraRaderaDelvis kan jag faktiskt hålla med dej om Led Zeppelin, men INTE när det gäller deras första två-tre album. Jag kommer till det längre fram.
Sen håller jag fullständigt med dej ang han från New Jersey, Red Hot nånting och de där pompösa irländarna...och du har helt rätt ang AC/DC. De kunde lagt av när Bon Scott dog.
Men det med Stones...
Puh, var rädd att jag startat ett mindre internetkrig med min kommentar men då är vi ju faktiskt överens om fyra av sex band, det är fan inte illa!
SvaraRaderaDet är kul att få ha sina hatobjekt, skriver jag efter att ha totalsågat Dylan i en kommentar på denna blogg för några dagar sedan. När det gäller stora rockartister som anses som "klassiska" ser min personliga "3 i botten"-lista ut så här:
SvaraRadera1. Bob Dylan
Kan efter 50 år i branschen fortfarande varken sjunga, spela gitarr eller spela munspel. Har skrivit ungefär 100 000 låtar som alla bygger på samma nybörjar-visackord och samma utnötta klichéer som stulits från amerikansk blues- och folkmusiktradition. Skriver ändlösa, pratiga låttexter enligt ett slags "stream of consciousness"-estetik som möjligen kunde fungera för en författare som Jack Kerouac, men som definitivt inte lämpar sig för sångtexter. Överskattad räcker inte för att beskriva Hr. Zimmerman...
2. Black Sabbath
Fyra brassrökande och hårdsupande white trash-killar från Birmingham som kom på följande lysande koncept: Vi spelar rockmusik som är tung och hård, men är i total avsaknad av både sväng och hållbara melodier. Detta kombinerar vi med en omogen, pubertal fascination för satanism/ockultism och knark.
Konceptet borde rimligen inte ha tilltalat någon som var äldre än 15. Idag betraktas detta usla band av någon obegriplig anledning som "legender".
3. The Who
I början av 60-talet fanns det fyra unga mods i London som gillade amerikansk r&b och soul. De försökte spela denna musik, men gjorde den lite ruffigt och slamrigt, med vad som idag kanske skulle kallas punkattityd. I detta format gjorde bandet några hyfsade singlar, först som The High Numbers och sedan som The Who. De borde ha slutat där.
Men nej. Istället blev det rockoperor och konceptalbum, fyllda med ett slags pompös och pretentiös kvasi-hårdrock som idag är fullständigt olyssningsbar. Och de lade aldrig av, utan pumpade ut platta efter platta långt fram på 1970-talet. Och numera fortsätter de två medlemmar som fortfarande är i livet att framföra sitt gamla material, trots att de borde vara uppåt 70. Att de aldrig ger sig...
Bubblare på botten-listan: Nirvana (alltså 90-talsbandet med Cobain & co), Queen, Ulf Lundell, The Fall m. fl.
He, he. Kan bli en spännande det här.
SvaraRadera...och dagens stora nyhet är att Dylan och Mark Knopfler kommer till Sverige, och ska spela tillsammans...
Överdosering av sömnpiller?