80-talsfenomenet Prince

För mig är Prince ett 80-talsfenomen.
Alltså något jag inte ägnat så mycket uppmärksamhet.
Ändå ramlar hans LP-skivor med jämna mellanrum ner i min samling.
Jag brukar låta dem stå kvar.
Det börjar bli rätt många nu.

Det är inte så att jag inte gillar Prince. Killen är smart. Han gör jävligt bra musik, oftast. Särskild när han lirar lite tyngre funkgrejer.

Ett av mina favoritalbum med Prince är hans debut-LP från 1979. Det är riktigt bra, delvis. Jag både älskar och avskyr den. Vilket kanske är typiskt för min inställning till Prince.

Det är förresten inget 70-talsalbum. Prince var inne på 80-talet långt innan nån annan ens tänkt tanken.

Jag älskar den för hans sanslöst feta gitarrsolon i Bambi och Why You Wanna Treat Me So Bad. Där uppfinner han av riff som kan riva skinnet blodigt medan gitarren morrar efter rått kött och revolution. Bara Bambi är ett skäl att skaffa den här skivan.

Sen är han sagolikt tuff och fräck i Sexy Dancer. En låt med ett sanslöst rått discobeat som inte var uppfunnet då. Där knäcker han allt vad ”orgasmlåtar” heter, Love to Love You (Donna Summer), Dinah Moe Humm (Zappa) och Whole Lotta Love.

Men jag avskyr skivan för de smetiga balladerna. Där påminner han för mycket om alla smöriga soulsångare som passerat förbi på parad.

Men å andra sidan var väl Prince bara 20 år eller nåt sånt när den här skivan kom ut. Han blev bättre på det sen.