Nazareth bättre än väntat

Trots att Nazareth på 80-talet halkade in på det där med schlager- och arenarock, är 2XS från 1982 inte så jävla illa. Inte för att vara ett skotskt hårdrockband som varit på väg nedåt i närmare fem år innan dess.

Visst är det stundtals bombastiskt och mer pompöst än vad en normal människa klarar av. Men Nazareth gör det ändå ganska snyggt, det måste jag medge. För det blir aldrig så där outhärdligt som man skulle kunnat tro.

Dan McCafferty har fortfarande kvar sin whiskeyskrovliga röst, nu ännu raspigare. Det är bra!
Och Manny Charlton river fortfarande av samma tuffa riff som han gjorde på 70-talet, även om det mesta nu är inbakat i storslagna och svulstiga arrangemang med synthar å sånt.

Visst är det väldigt mycket mer elektroniska effekter än vad man är van vid.
Men det funkar.

Om det här är arenarock, är det betydligt bättre än mycket annat som kom ut vid den här tiden.
Love Leads to Madness är en sån där låt, som skulle kunnat vara hopplöst jobbig. Men Nazareth håller det på rätt nivå, så den gillar jag faktiskt.

Boys in the Band för nästan tankarna till Expect No Mercy. Här är McCafferty riktigt bra.
Sen planar det tyvärr ut lite grand och låten Gatecrash blir nästan lite för mycket. Nazareth och countrystånk funkar inte ihop. Där vete fan hur de tänkte...

Men få nu inte för dej att 2XS är lika bra som nån av Nazareths 70-talare, då blir du besviken.

Mer om Nazareth:
Nazareth överraskar (No Mean City)
Rampant är lite ojämn (Rampant)
Nazareths bästa (Nazareth)

Den nedre bilden är hämtad från skivomslaget.