Love it to Death

Jag rensade ut mina Alice Cooper-skivor i början av 90-talet. Men Love it to Death kom tillbaka av sig själv. Den fanns i en mindre samling som jag fick för några år sedan. Men det är den enda Alice Cooper-skiva jag behöver.

För den gavs ut redan 1971. Då hade Alice Cooper inte hunnit börja lira ”skräck-rock”. Då var Alice Cooper ett rätt hyfsat hårdrockband. Love it to Death blev gruppens stora genombrott.

Nja, lite skräcktendenser kan man kanske ana ändå. Men bara på två låtar, Ballad of Dwight Fry och Black Juju. Där testar bandet det det där goth-soundet som senare skulle bli så framgångsrikt.

Observera nu att jag skriver BANDET Alice Cooper. För det var ett band fram till 1974. Efter det var det Vincent Furnier som tog över det namnet själv. Så har vi rett ut det.

Love it to Death är faktiskt en ganska bra rockplatta. I´m Eighteen var en superhit, om det finns nån som kommer ihåg det nu. På den tiden var den ohyggligt rå.

Själv gillade jag Is it my Body, vilket kanske kan tyckas lite märkligt. Det är egentligen ingen av de bättre låtarna här. Men jag tyckte om den för att det nånstans långt därinne finns en liten, liten gnutta Jefferson Airplane.

Mer om Alice Cooper:
En pervers gubbjävel (Trash)

Bilderna är hämtade från skivomslaget.