OLA MAGNELL – GAIA – 1983
Den här skivan markerade en ny tid för Ola Magnell. Det var hans så långt rockigaste platta, producerad av Mats Ronander och med ett typisk 80-talssound.
Det var också med den här LP:n som jag började tappa intresset för Ola Magnells skivor. 1983 fanns det redan tillräckligt många som lät ungefär likadant.
Men va tusan, jag ska inte gnälla på Ronander och Magnell, så illa är det ändå inte. Tänker man bort det där övermatade 80-tals syntsoundet och stendöda gitarrer är Gaia ändå en ganska sjysst platta.
En av mina största favoriter på skivan är därför knappast nån av de fläskigare låtarna.
Nej, det handlar i stället om Isa Bell, som är ännu en av Magnells dylan-tolkningar, Absolute Sweet Marie.
Och jag får väl erkänna att inledningen med Rättså hettså, som är LP:ns rockigaste spår egentligen är ganska bra. Också det en dylan-låt, Go Your Way And I´ll Go Mine.
Däremot har jag väldigt svårt för Vargarnas vår, där Magnell låter alldeles för lundellsk,
Nr: 1976/2222
Den här skivan markerade en ny tid för Ola Magnell. Det var hans så långt rockigaste platta, producerad av Mats Ronander och med ett typisk 80-talssound.
Men va tusan, jag ska inte gnälla på Ronander och Magnell, så illa är det ändå inte. Tänker man bort det där övermatade 80-tals syntsoundet och stendöda gitarrer är Gaia ändå en ganska sjysst platta.
Nej, det handlar i stället om Isa Bell, som är ännu en av Magnells dylan-tolkningar, Absolute Sweet Marie.
Och jag får väl erkänna att inledningen med Rättså hettså, som är LP:ns rockigaste spår egentligen är ganska bra. Också det en dylan-låt, Go Your Way And I´ll Go Mine.
Däremot har jag väldigt svårt för Vargarnas vår, där Magnell låter alldeles för lundellsk,
Nr: 1976/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar