NEIL YOUNG – ON THE BEACH – 1974
Omslagsbilden till On The Beach är inspirerad av Nevil Shutes roman På stranden, vilket är en berättelse om världen efter ett förödande kärnvapenkrig, där de få överlevande på södra halvklotet vet att de till slut kommer att dö.
Möjligtvis finns det där en koppling till Neil Youngs album innan, Tonight´s The Night som var en plågsam uppgörelse, ångerfullt och fyllesjukt.
Jag tänker dock inte rota ytterligare i detta utan ger mig i stället på själva albumet, som jag tycker är briljant. On The Beach är ett sånt där album man faller för direkt.
Inledningen med cyniska Walk On, country-tillbaka-till-Harvest See The Sky About To Rain och irriterande Revolution Blues, som sägs vara inspirerad av ett möte med Charles Manson, är magnifik. Efter bara de tre låtarna var jag beredd att utropa On The Beach till ett av Neil Youngs storverk.
Nu håller dock skivan inte riktigt lika hög kvalitet hela vägen, det går ju inte att stapla sensationerna på varandra. Det blir för mycket att ta in på en gång.
Jag kan inte påstå att det finns något svagt spår på skivan. Till exempel gillar jag också fräcka Vampire Blues, där Neil Young ger oljeindustrin en rejäl känga.
Helhetsintrycket blir därför odelat positivt. Jag tycker om den sparsamma produktionen, precis som på Tonight´s The Night, och jag gillar Neil Youngs cyniska och desillusionerade uttryck.
Sen kan man alltid fundera på varför Neil Young länge valde att inte ge ut On The Beach på CD. Den släpptes på silverplast först så sent som 2003.
Nr: 849/2222
Omslagsbilden till On The Beach är inspirerad av Nevil Shutes roman På stranden, vilket är en berättelse om världen efter ett förödande kärnvapenkrig, där de få överlevande på södra halvklotet vet att de till slut kommer att dö.
Jag tänker dock inte rota ytterligare i detta utan ger mig i stället på själva albumet, som jag tycker är briljant. On The Beach är ett sånt där album man faller för direkt.
Inledningen med cyniska Walk On, country-tillbaka-till-Harvest See The Sky About To Rain och irriterande Revolution Blues, som sägs vara inspirerad av ett möte med Charles Manson, är magnifik. Efter bara de tre låtarna var jag beredd att utropa On The Beach till ett av Neil Youngs storverk.
Jag kan inte påstå att det finns något svagt spår på skivan. Till exempel gillar jag också fräcka Vampire Blues, där Neil Young ger oljeindustrin en rejäl känga.
Helhetsintrycket blir därför odelat positivt. Jag tycker om den sparsamma produktionen, precis som på Tonight´s The Night, och jag gillar Neil Youngs cyniska och desillusionerade uttryck.
Sen kan man alltid fundera på varför Neil Young länge valde att inte ge ut On The Beach på CD. Den släpptes på silverplast först så sent som 2003.
Nr: 849/2222
Det verkar som att du blandat ihop omständigheterna kring de båda skivornas utgivning. "Tonight's the night" spelades in 1973 men släpptes inte förrän 1975, efter "On the beach", som både spelades in och släpptes 1974. Så visst kan "On the beach" ha påverkats av "Tonight's the night".
SvaraRaderaDu har givetvis helt rätt. Det är som du säger precis tvärtom mot vad jag skrev (avsnittet är nu borttaget ur texten).
Radera