GOMORRHA - I TURNED TO SEE WHOSE VOICE IT WAS - 1972
”När de gamla progrockarna kommer till Helvetet – för det är där de hamnar – får de sitta och spela låtar med vers, refräng, vers och tonartshöjning på slutet i alla evigheters evighet.”
Det är inte de musikaliska kvaliteterna som gör att jag har lite svårt för I Turned To See Whose Voice It Was. Jag vet egentligen inte varför.
Jag vet bara att Gomorrha lyckats hitta en underton som är obehaglig för mitt öra, eller möjligtvis mitt undermedvetna. Jag känner mig illa till mods när jag lyssnar på skivan. Att Gomorrha lär komma till helvetet finns det ingen tvekan om.
De där orgeltonerna skär genom kroppen och är våldsamt irriterande; som när någon drar med naglarna över glas, som en hartsfiol. Och gitarrljudet gillar jag inte heller...
Samtidigt kan jag tycka det är lite synd. I Turned To See Whose Voice It Was borde kunna vara något för mig. Jag vet att många kännare av tysk krautrock hävdar att den här plattan är gruppens bästa.
Dessutom är den producerad av Conny Plank, som var en av de stora skivproducenterna i Tyskland under 70-talet, vilket borde betyda att skivan är bra.
Men den här gången funkar det inte för mig, trots att Gomorrha egentligen har det där läckra hårdrocksoundet från det tidiga 70-talet. Ett sound som gör att man med nöje borde kunna jämföra gruppen med både Deep Purple och Uriah Heep.
Nr: 1997/2222
Anmärkning 1: Den inledande texten är satt inom citattecken. Orsaken är att det skulle kunna vara ett citat. Dock vet jag inte var detta eventuella citat skulle kunna vara hämtat, jag hittade det bland mina gamla anteckningar...
Anmärkning 2: Det konstiga är att jag har ett betydligt bättre förhållande till Gomorrhas första album. Den skivan anser dock de flesta kritiker vara ganska dåligt i jämförelse med denna.
”När de gamla progrockarna kommer till Helvetet – för det är där de hamnar – får de sitta och spela låtar med vers, refräng, vers och tonartshöjning på slutet i alla evigheters evighet.”
De där orgeltonerna skär genom kroppen och är våldsamt irriterande; som när någon drar med naglarna över glas, som en hartsfiol. Och gitarrljudet gillar jag inte heller...
Dessutom är den producerad av Conny Plank, som var en av de stora skivproducenterna i Tyskland under 70-talet, vilket borde betyda att skivan är bra.
Men den här gången funkar det inte för mig, trots att Gomorrha egentligen har det där läckra hårdrocksoundet från det tidiga 70-talet. Ett sound som gör att man med nöje borde kunna jämföra gruppen med både Deep Purple och Uriah Heep.
Nr: 1997/2222
Anmärkning 2: Det konstiga är att jag har ett betydligt bättre förhållande till Gomorrhas första album. Den skivan anser dock de flesta kritiker vara ganska dåligt i jämförelse med denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar