DANIEL LANOIS – BELLADONNA - 2005
En skiva med Daniel Lanois dök lite oväntat upp i min skivsamling. Inte för att Lanois inte finns här sedan tidigare, Bob Dylans Oh Mercy är ju självklar i samlingen, och dessutom har jag U 2:s The Joshua Tree och Peter Gabriels album So stående.
Album som Daniel Lanois producerat och som placerat honom på världskartan bland de stora musikmakarna.
Av den anledningen blev Belladonna från 2005 en överraskning. Den har - för mig lite oväntat - ingenting med U 2 eller Peter Gabriels 80-talare att göra. Daniel Lanois har i stället vänt sig till sin mästare och mentor Brian Eno.
Men jag vill inte kalla musiken ambient, även om den hela tiden balanserar på gränsen till Enos fantasivärldar. Det är Daniel Lanois på steelgitarr, ett gäng synnerligen skickliga och följsamma musiker i bakgrunden och hela tretton starka instrumentala musikstycken.
Belladonna är drömsk och förförande, som en solstekt och brännande vandring genom öknen, för ibland osar det country. Eller som kristallklart och porlande källvatten, som uppfriskande forsar fram utan början eller slut.
Nånstans skulle jag vilja jämföra Belladonna med Bo Hanssons Sagan om ringen. Nästan pinkfloydisk. Och möjligtvis något enstaka av Mark Knopflers soloalbum, men utan att bli långtråkiga.
Det är en sån där skiva som går oerhört fort att spela. Helt plötsligt tar den slut och man vet knappt var tiden tagit vägen. Man vet bara att man vill höra mer...
Nr: 1921/2222
En skiva med Daniel Lanois dök lite oväntat upp i min skivsamling. Inte för att Lanois inte finns här sedan tidigare, Bob Dylans Oh Mercy är ju självklar i samlingen, och dessutom har jag U 2:s The Joshua Tree och Peter Gabriels album So stående.
Album som Daniel Lanois producerat och som placerat honom på världskartan bland de stora musikmakarna.
Men jag vill inte kalla musiken ambient, även om den hela tiden balanserar på gränsen till Enos fantasivärldar. Det är Daniel Lanois på steelgitarr, ett gäng synnerligen skickliga och följsamma musiker i bakgrunden och hela tretton starka instrumentala musikstycken.
Nånstans skulle jag vilja jämföra Belladonna med Bo Hanssons Sagan om ringen. Nästan pinkfloydisk. Och möjligtvis något enstaka av Mark Knopflers soloalbum, men utan att bli långtråkiga.
Det är en sån där skiva som går oerhört fort att spela. Helt plötsligt tar den slut och man vet knappt var tiden tagit vägen. Man vet bara att man vill höra mer...
Nr: 1921/2222
Det här albumet har jag inte lyssnat särskilt mycket på, men hans debutalbum Acadie lyssnade jag på desto mer. Köpte den första gången som kasettband i Rom 1990 för att ha något att lyssna på (ojdå ...walkman...stenålder) Magiskt att lyssna på basgången i "The Maker" på en hotellbalkong en varm sommarkväll i världens vackraste stad. Dylans Oh Mercy håller jag som en av Dylans bästa skivor. Naturligtvis inte i klass med albumen som kom 65-67, men därefter står den sig bra mot de flesta av Dylans album. Joshua tree är "sacred music" if you ask me, så Lanois har verkligen haft ett finger med i tillskapandet av ett och annat grymt bra album.
SvaraRaderaPer