THE DUKES OF STRATOSPHEAR – PSONIC PSUNSPOT - 1987
1987 simmade jag i en annan del av havet än XTC. Därför har jag inte hört Dukes Of Stratosphear förrän nu, när LP:n Psonic Psunspot sakta flöt upp till ytan. Den dök upp i en mindre skivsamling jag råkade komma över nyligen.
Det är 25 år sedan den skivan kom, men i mitten av 80-talet hade den grå flodvågen av allt för mycket pop, pådriven av det som i allmänhet kallas ”marknaden”, växt sig så hög att den inte gick att överblicka.
Man fick krampaktigt greppa relingen och hålla sig till det man redan hade koll på, eller bara dyka i utvalda delar av popens förvirrande skärgård.
Om jag inte tar alldeles fel letade jag på den tiden obskyr australisk pop, ivrigt påhejad av Midnight Oil och Paul Kelly.
Då hade jag för länge sedan slutat bry mig om XTC och hade definitivt ingen koll på vad Andy Partridge höll på med.
Dukes Of Stratosphear är alltså ett hobbyprojekt av individualisterna och artrockarna XTC. En parodi på den psykedeliska 60-talspopen.
Eller kanske var det en hyllning till band som Beatles, Hollies och Beach Boys. Det där började tydligen med mini-LP:n 25 O´Clock som blev så lyckad att bandet ville göra en platta till.
De som har erfarenhet av djupdykningar i Black Sea (ett XTC-album) och kan sin pophistoria hävdar att 25 O´Clock är väldigt mycket bättre än sin uppföljare.
Jag kan inte ha några åsikter om det, då jag aldrig hört mini-LP:n. Men jag kan utan att darra på rösten hävda att Psonic Psunspot är uppfriskande lyssning.
Det må vara pastisch (eller inte), men här finns massor av referenser till de gamla hjältarna. Andy Partridge kunde också sin pophistoria och jag hittar allt från Hollies psykedelia till Sgt Pepper, Syd Barretts Pink Floyd och Beach Boys.
Även om The Dukes Of Stratosphear nog får anses vara en parentes i pophistorien, är det i så fall en rolig sådan. En lätt krusning på 80-talets grå flodvåg av allt för mycket pop.
Sen gör det ju inte saken sämre att skivan är pressad in nån slags lilaaktig vinyl. Sånt höjer också stämningen...
Nr: 2008/2222
1987 simmade jag i en annan del av havet än XTC. Därför har jag inte hört Dukes Of Stratosphear förrän nu, när LP:n Psonic Psunspot sakta flöt upp till ytan. Den dök upp i en mindre skivsamling jag råkade komma över nyligen.
Man fick krampaktigt greppa relingen och hålla sig till det man redan hade koll på, eller bara dyka i utvalda delar av popens förvirrande skärgård.
Om jag inte tar alldeles fel letade jag på den tiden obskyr australisk pop, ivrigt påhejad av Midnight Oil och Paul Kelly.Då hade jag för länge sedan slutat bry mig om XTC och hade definitivt ingen koll på vad Andy Partridge höll på med.
Dukes Of Stratosphear är alltså ett hobbyprojekt av individualisterna och artrockarna XTC. En parodi på den psykedeliska 60-talspopen.
Eller kanske var det en hyllning till band som Beatles, Hollies och Beach Boys. Det där började tydligen med mini-LP:n 25 O´Clock som blev så lyckad att bandet ville göra en platta till.
Jag kan inte ha några åsikter om det, då jag aldrig hört mini-LP:n. Men jag kan utan att darra på rösten hävda att Psonic Psunspot är uppfriskande lyssning.
Det må vara pastisch (eller inte), men här finns massor av referenser till de gamla hjältarna. Andy Partridge kunde också sin pophistoria och jag hittar allt från Hollies psykedelia till Sgt Pepper, Syd Barretts Pink Floyd och Beach Boys.
Även om The Dukes Of Stratosphear nog får anses vara en parentes i pophistorien, är det i så fall en rolig sådan. En lätt krusning på 80-talets grå flodvåg av allt för mycket pop.Sen gör det ju inte saken sämre att skivan är pressad in nån slags lilaaktig vinyl. Sånt höjer också stämningen...
Nr: 2008/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar